Cellsam kärlek i ständig rörelse
Jenny Högström sugs in i Amalie Smiths enastående poetiska värld
Publicerad 2017-03-27
Att läsa poesi innebär – i bästa fall – att befinna sig i en förhöjd varseblivning där bokens alla komponenter får en laddning utöver det vanliga. Så är sannerligen fallet med danska Amalie Smiths bok Cell – samling. Man sugs omedelbart in. Och hålls kvar.
Boken är liten och svartvit – eller vitsvart om man så vill – med ett omslagsfotografi av vitkalkat mineral taget av författaren själv, som också är konstnär.
Cell inleds och avslutas med vit trycksvärta (sic) på matt svart papper och rubriken ”September”, som är diktens ”efter”. Resten av dikterna, diktens ”före” (med svart trycksvärta på vit botten), interfolieras av svartvita fotografier, och inleds med T S Eliot-parafrasen: ”April är den vackraste // av de 48 månader // som vi känt varandra”.
Och visst är det fråga om en kärlekshistoria, som är både sakligt, sinnligt och sparsmakat tecknad. Här finns ett du, ett jag och ett vi, men framför allt en rörelse dem emellan. En pågående undersökning av och förhandling mellan kroppars och individers föreställda gränser. Som i bearbetningen av Marina Abramovics och Ulays verk Breathing in/Breathing out. Som i reflektioner kring de älskandes – eller spädbarns – uppfattning av vad som egentligen ingår i den egna kroppen. Som i anammandet av Julia Kristevas ”abjekt” eller inventeringar av kristaller eller mineraler. Eller den inledande anmärkningen: ”Subjekt kommer av subjectum som betyder underkastad”.
Att vara underkastad. Kanske är det så man ska förstå bokens danska titel I civil. Latinets ”civil” refererar ju till medborgare, undersåte. Hur detta hänger ihop med den svenska översättningens ”cell” är inte glasklart för mig, men cell refererar i alla fall bokstavligen till latinets ”cellula” som i ord som ”källare”, ”fängelsecell” eller en självständig grupp. Men den mest uppenbara betydelsen är förstås den biologiska: cellen som ”den minsta levande enhet, omsluten av ett cellmembran, som bygger upp organismer”.
Jonas Rasmussens översättning från danska till svenska känns hur som helst väldigt otvungen och ledig, vilket i sig är något av ett konststycke.
Tillbaka till dikten, vars första del, markerad av en enkel cirkel, alltså börjar i förälskelsens symbiotiska kropp: ”vi är varandra ibland”. En encellig organism?
I diktsamlingens andra del, med två koncentriska cirklar, har ormen gjort sitt inträde i paradisets lustgård i form av cancer. Den celldelning som sjukdomen utlöser i endast den ena av de två kropparna, duets, delar även på den gemensamma kroppen. Och så fortsätter det. Ringarna sprider sig på vattnet.
Amalie Smith skriver: ”Kroppen är inte ett slutet system. Den upptar energi och materia från omgivningarna. Kroppen är en maskin som sorterar och ombildar materia och ger den en kropps struktur.” Med bokens undertitel som stöd kopplar hon ihop den processen med det fysiska objekt som jag har framför mig: en diktsamling. ”Samlingen är en minnesform”, skriver hon.
Att samlas kring något: kärlek, begär. Att samla på något: dikter, mineraler, föremål, samtidigt som detta något – samlingen själv – befinner sig i förvandling.
Jag tänker på Maggie Nelsons Argonauterna när hon i sin tur tänker på Roland Barthes: ”subjektet som yttrar frasen ’Jag älskar dig’ är som ’argonauten som förnyar sitt skepp under dess färd utan att ändra dess namn’”.
Men ”Cell”, från 2012, har framför allt många beröringspunkter med Smiths hyllade roman Marble från 2014 som utkom på svenska förra året: kärlekstemat, det omedelbara tilltalet, korskopplingarna mellan olika diskurser (konst, historia, naturvetenskap, dagboksanteckningar), hybridformatet, tankar kring likhet och skillnad.
”Jag längtar efter en strikt vetenskap att känna mig trygg i”, skriver Smith i Cell. Samtidigt inventerar hon just instabilitet, osäkerhet och sönderfall.
”Om varje cell är en kammare // är kroppen ett hus // av omänskliga dimensioner” skriver hon.
Det är på en gång innerligt, enastående och drabbande.
