Så hamnade Karin Boye på psyksoffan

Barbro Westling

Jessica Kolterjahns utomordentliga roman går ut från och in i hyllade författarens känsloliv

Ett havererat kyligt äktenskap med Clarté-kamraten Leif Björk, den iskalle älskaren Josef Riwkin och uppslukande arbete med tidskriften Spektrum, det var vad Karin Boye 1932 lämnade bakom sig då hon djupt deprimerad och livstrött reste till Berlin för att där söka bot i psykoanalysen. I Berlin fann hon, i stället för denna bot, en frizon av damklubbar, dekadent nattliv och en rad nya kvinnliga kontakter. Och en doktor Schindler som såg på homoerotiken som giftet i hennes liv, något hon genom hans suggestion skulle lära sig vara utan.

Den bästa dagen är en dag av törst bygger på biografiska fakta men är enligt författaren en ”litterär fantasi” över det knappa år som Karin Boye hann tillbringa i Berlin innan penningbrist tvingade henne åter till Sverige. Jessica Kolterjahn fantiserar sig både ut från och in i Boye som huvudperson. Och tredje gången gillt bekräftar Kolterjahn vilken utomordentligt säker berättare hon är.

Romanen rör sig hemtamt i skiftande Berlinmiljöer där den sofistikerat kameleontiska Artemis öppnar det sexuella begäret som beseglas av den spröda unga Margot, kvinnan som älskar Karin för den hon är. Brunskjortorna målar ”Judeschwein” på väggarna, Göring håller tal och hänför massorna, Karin Boye deltar som vittne då Kolterjahn låter allt äga rum i en pågående obekymrad vardag som endast efterhand laddas med insikt om det fasaväckande som försiggår. En stor del av romanen upptas dock av vad Karin berättar hos analytikern, om mor, far och tidiga förälskelser, och ger en koncentrerad bakgrund till det självförakt och de dödsmakter som plågar henne i nuet. Den uppburna poeten och engagerade radikalen, på väg att gå under i sitt inre ångestlandskap. Spänningen mellan yttre och inre framstår som akut just för att Kolterjahn skildrar Boye, inte i första hand som ensam utan tvärtom mitt i en krets av vänner och intellektuella. De visar omsorg och vill henne väl, och stärker därmed gapet till hennes kaotiska och ödesbundna inre. För deras omhändertagande rymmer också en heterosexism, framskymtande men likväl där. 

Kolterjahns inkännande författarporträtt lyckas på ett klargörande sätt samspela med bilden av Karin Boye i Berlin 1932. Inte skrivet med facit i hand, varken historiens eller Boyes, därför påtagligt intressant och med det starka fysiska begäret i förtärande fokus.

helskärm