En helt enkelt underbar bok
Uppdaterad 2016-10-07 | Publicerad 2007-04-26
MATS GELLERFELT: Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen” kommer att räknas till de klassiska svenska barndomsskildringarna
Litteraturen är fylld av tämligen ansvarslösa men charmerande fäder, som lyckas med ingenting men som behåller sin karisma, sådan den nu är. Sedan finns ju också – det har blivit näst intill en genre – de ansvarslösa fast samtidigt brutala och gravt alkoholiserade, de som använder svångremmen som uppfostringsredskap. Inte minst inom den irländska litteraturen har dessa män tyvärr blivit en sorts standardfigurer. Till den förstnämnda kategorin hör till exempel Simon Dedalus i James Joyces Odysseus, porträtterad på författarens far, som är lika snäll som slarvig och bohemisk och som vet var pengarna (när de finns) skall placeras: på puben.
Lustigt nog kommer jag att tänka på honom när jag nu läser Åsa Linderborgs lysande och helt enkelt underbara bok Mig äger ingen. Den är öppet självbiografisk, men i stil och komposition kan den väl läsas som en roman – tragisk, komisk, blödande och oändligt ömsint. Det är en bok som man inte kan läsa utan att då och då falla i gråt, men där man också skrattar i den försonande och värmande humor som präglar boken. Det var länge sedan jag blev så djupt gripen av en text, men så har jag själv erfarenheter, om än ej kanske så svåra, av ett liknande slag.
År 1972 försvinner den kvicka och begåvade, fyraåriga lilla Åsas mamma från hemmet. Med en annan man. Varför, kan man undra. Pappa Leif förstår ingenting. Till en början är även läsaren något oförstående. Det verkar ju inte vara något större fel på honom. Men Linderborg vet att portionera ut sitt material på rätt sätt. Sakta men säkert uppdagas mindre behagliga sanningar. Leif är alkoholiserad, och alkoholismen kommer alltmer att tillta. Den ”tillbakalutade” och märkligt ”egenskapslösa” tillvaro som han önskar sig är inte mammans. Båda är de kommunister, men han är oförmögen att aktivt engagera sig, medan hon vill stå i kampens frontlinje, oavsett om det rör sig om kvinnors eller arbetares rättigheter. Mamma vill ha ett liv som surrar av aktivitet.
Leif är livrädd för att sticka ut, för att avvika, även om han har fördomar mot de flesta och det mesta. Han vill inte, som den kommunist han är, använda penna med rött bläck när han skriver ut en check – folk kunde ju tro att de är kommunister! Men det är vi ju, säger Åsa troskyldigt. Jo, fast?… Det finns emellertid en annan sida av Leifs liv. Han är metallarbetare på Metallverken i Västerås, en skicklig hantverkare, en härdarmästare av rang, som när han utövar sitt yrke vet vem han är och vad han är värd, som sliter i hettan och som tjänar rätt hyggligt, fast vars kropp får ta ordentligt med stryk. Arbetet är hans värdighet, hans livlina; arbetets adlande av människan kan ingen ta ifrån honom.
Och ytterligare en annan sida. Jo, han är alkoholist, en alkoholism som så småningom kommer att skena och leda till en tragisk brytning när dottern är vuxen, när klassens söta lilla ljus blivit akademiker och fil doktor i historia. Dock. Han är en snäll och omtänksam fastän knepig och udda pappa, som älskar sin flicka. När det gäller hemmet är han närmast pedant, ett hem som å andra sidan är så bohemiskt att man har svårt att tro att det kan vara möjligt. Märkliga kostvanor, knappast några sängkläder. Emellertid kompenseras de bristfälliga kostvanorna av att pappa och dotter äter middag hemma hos farföräldrarna, där det serveras svensk husmanskost av det slag som numera rubriceras som lyxmat. Hos mormor och morfar är det annorlunda. Där finns inte den undanglidande och märkligt ansvarslösa, eller skall jag säga utplanande atmosfär som råder hemma hos pappa. Här är det engagemang rakt av, här är det diskussioner om konst och litteratur, och mormor, bördig från Sovjet, tolkar sovjetryska kulturpersonligheter på besök i Sverige.
Än en gång – pappas andra sida. Åsa får inte leva som andra barn, men det är ändå inte ett elände. Ty här finns en kärlek som inte söker sitt, en kärlek bortom alla materiella ting (och de är inte många) och subtilare socialt umgänge. Leif är dömd till ensamhet efter skilsmässan; någon annan kvinna finner han inte på allvar igen. Han har ”jäntan” och det är för henne han lever utan att någonsin kunna uttrycka det. Men Åsa vet, och läsaren känner det in i märgen.
Vad denna bok handlar om är en värld som var här alldeles nyss – eller har den över huvud taget försvunnit? Sverige befann sig – eller hade nyss befunnit sig – i ”rekordåren”, ändå är klassamhället intakt och cementerat. Jag växte upp på femtiotalet och sextiotalet, men den värld som Linderborg skildrar är på ett förbluffande sätt densamma, även om vi flyttats fram i tiden (hon är sexton år yngre än jag). Det är nyttigt att läsa om den tiden, när varenda tidning fylls av lyxkonsumtion och ”shopping”. Linderborg har en suverän känsla för detaljer och tidsmarkörer, för driften efter värdighet och svårigheterna att vara någonting mer än det ödet eller de sociala omständigheterna har utsett oss till. Allt kan jag känna igen – godiset, musiken (men nog var det väl Sven-Ingvars som sjöng Lilla fröken Fräken?), skolan, kläderna, dåtidens påvra käk på burk. Vad som helst. Det är helt enkelt en modern historieskrivning.
Det mest imponerande är dock med vilken vibrerande känsla boken är skriven. Hur Linderborg lyckas få oss att verkligen förstå hennes pappa, en man på gott och ont, som i en annan och rättvisare värld kanske blivit något annat. Han står där med sina svagheter, sin ömklighet, men också med sin ömhet. Han är helt enkelt rätt kul. Och den som själv är utan skuld och utan brister må ju som alltid kasta första stenen. Åsa Linderborg kastar ingen sten. Det fanns mycket att förlåta och en kärlek som kanske slets itu. Men jag känner hur hennes hjärta bultar och jag lovar att det gör läsarens också.
Jag tvekar inte: Mig äger ingen – faderns trotsiga ord – kommer att räknas till de klassiska svenska barndomsskildringarna, där de sista orden faller så vackert tungt och trösterikt: Min pappa och jag.
Roman
Mats Gellerfelt
