Ciggen, liggen och de perversa romanerna
Constance Debrés ”Love me tender” är en stark berättelse att rasa igenom
Publicerad 2023-06-11
Kan man sluta älska sitt barn som man slutar älska en partner? Constance Debré ställer frågan i inledningen av sin roman och låter den på olika sätt återkomma genom hela läsningen.
Den livskrisande Constance, romanens berättarjag, är 47 år och har lämnat allt: sin man Laurent, sitt jobb som advokat och sin bostad. Hon är lesbisk nu och vill hänge sig åt sina cigg, sina ligg och sitt bokskrivande utan att tyngas ner av nära relationer till någon eller något.
Priset för friheten och uppbrottet är förlusten av Paul, hennes åttaårige son, som hennes ex vägrar låta henne umgås med. Constance konstaterar krasst att ”allt går bra” utom den lilla detaljen att hon inte längre får ha Paul i sitt liv.
”Love me tender” är en roman om att bränna broarna bakom sig, utan att grotta ner sig i skuld eller ens för ett ögonblick hemfalla åt sentimentalitet. Men också en text om trögheten i den franska byråkratin, om rättssystemets brutalitet och om hur ogästvänligt Frankrike fortfarande tycks vara för homosexuella mammor.
Constance gör rätt för sig, vill vara med sin son åtminstone ibland, får löften om att så ska bli fallet, men hindras om inte av sitt ex så av familjerätten och organisationen som ska övervaka umgänget. För hon får inte träffa honom ensam: hennes lesbiskhet, hennes kompisars festbilder på facebook och hennes ”perversa” romaner i bokhyllan används för att misstänkliggöra hennes lämplighet som mor.
Ett helvete som genom Debrés röst och temperament skildras ganska tillbakalutat, hon jagar inte upp sig, skriker inte och tar inte till våld. I stället finns här ett slags likgiltig acceptans, en resignerad iskyla som känns helt uppriktig som överlevnadsstrategi. Alternativa verktyg finns sällan när det enda man måste göra är att överleva, man får sätta en fot framför den andra snarare än att känna in och känna efter. Jag tror att det är därför Debré inte skriver om egna skuldkänslor eller fördjupar sig i mättade utsvävningar om sin längtan efter sitt barn.
Distansen till allt erbjuder dock också en äkta frihetskänsla. Allt är inte nöd, även om sexet används för att döva och distrahera har hon också rätt roligt och härligt när hon knullar runt. När hon skriver bok och ser sin kropp trimmas allt tightare av den dagliga simningen. Ingen kommer åt henne, bara en sån sak. Hon konsumerar kvinnor: unga, äldre, blonda, mörka, butchiga och flickiga. Hon vill ha dem men inte att de ska vilja ha något av henne. Rösten är skarp, blasé, hellre aggressivt övertygande än underdånigt vädjande.
Inte ens Debrés djupt provocerande resonemang om möjligheten att ge upp relationen till sitt barn smyckas med bortförklaringar. Hennes ointresse för självrättfärdigande resonemang är effektivt och gör att frågeställningarna stannar kvar i läsaren, där de kränger runt och river upp sår långt efter avslutad läsning.
Debré har fått flera fina priser i Frankrike, och ”Love me tender”, som är hennes första bok översatt till svenska, är egentligen nummer två i en trilogi om uppbrottet från hennes make och uppgörelsen med det borgerliga kärnfamiljsidealet. Men den strålar och ståtar i egen rätt, buren av sin kompromisslöshet och ständiga framåtrörelse.
Det är en kort roman, blott 158 sidor, att rasa fram igenom, att läsa om, i väntan på och längtan efter att fler av Constance Debrés verk översätts till svenska.
