Nedlagd Hamlet blev en klarsynt nyckelroman
”Teatern” är en avskräckande skildring av en auktoritär arbetsplats
Publicerad 2022-04-05
Alla uppsättningar på teatern går till premiär helt enkelt för att ekonomi, planering och prestige kräver det. Att Hamlet på Stora scenen på Dramaten 2016 ställdes in åtta dagar före premiär var därför en händelse som rev upp stora frågor. Regissören Jenny Andreasson var sjuk meddelades det från teatern. Den förklaringen ville liksom inte räcka för att täppa till gapet.
Nu kommer romanen Teatern som i fem akter återger turerna bakom det som hände. Det är Jenny Andreassons egen version och utan namns nämnande ligger berättelsen tätt på hennes erfarenheter som anställd regissör på Kungliga Dramatiska Teatern.
Den som kan sitt Dramaten får sitt lystmäte på livet bakom kulisserna, men med några få undantag är detta ingen skvallerbok. Teatern lodar djupare än så. Boken är Andreassons debut och hon skriver engagerande, klart och magnetiskt på samma gång, och hon sparar varken teatern eller sig själv från den egna klarsynen.
”Som regissör måste du många gånger insistera på något ingen annan tror på” konstaterar Andreasson torrt. Det kräver sin man, men auktoritet och beslutsamhet är vad huvudpersonen har svårt att gå in med just 2015. Hon är tyngd av sorg och trötthet och tjänstledigheten hägrar.
Dramaten är dock Huset som bedårar och kräver allt av dem som där inträder. Den som blir erbjuden Hamlet på Stora scenen är utvald till det högsta och tackar inte nej. Inte ens en sliten ung feministisk regissör som Jenny Andreasson, som banat sin egen väg och mycket framgångsrikt lanserat bortglömda kvinnliga 1800-talsdramatiker. Det handlar om traditionen, dess makt och strukturer som under nye teaterchefen, Eirik Stubø, bara blir mer påtagliga efter en till synes frisinnad period under förra teaterchefen, Marie Louise Ekman.
Från början urholkas Andreassons position, hennes val av skådespelare ifrågasätts, hennes bearbetning som aktiverar en mer jämlik spegling mellan Hamlet och Ofelia likaså. (Vilken Hamlet vill avstå ”Att vara-monologen?) Man tror inte på det hon säger, vägrar göra det hon vill. Den otillgänglige chefen ger henne inte stöd utan bakläxa inför den samlade ensemblen. Hans åtgärder framstår överlag förströdda, om inte prilliga. Hennes vanmakt och tvivel växer i takt med hennes isolering.
Teatern är en stark uppgörelse med teatern som auktoritär struktur och, det måste sägas, med Eirik Stubø som en högst tvivelaktig chef på Dramaten. Av allt att döma har den nuvarande teaterchefen Mattias Andersson lyckats storstäda och införa ett mer konstnärligt jämlikt och samtida arbetsklimat på nationalscenen. Det är glädjande. Som återblickande arbetsplatsbeskrivning fungerar Teatern häftigt avskräckande men dessutom igenkännbar för de arbetsvillkor som bara försämras i samhället i stort.
