Så förvandlas en heterosexuell bondläpp

CLAES WAHLIN om stilideal med långa traditioner

Tv:n har i dag en liknande position som hovet en gång hade. Då liksom nu är ambitionen för varje karriärlysten ung man eller kvinna att komma så nära som möjligt; närvara vid kungens levé eller själv sitta i studion framför kameran, de nya undersåtarnas ställföreträdande blick.

Liksom hovet och aristokratin en gång var den plats från vilken den goda smaken emanerade, är teven i dag den trendsättaren. Delvis handlar det också om ett slags social träning, ett substitut för de till nyligen högst vitala sociala grupper som stod för traderingen av smaken, hur man skulle se ut, klä sig eller inreda sina bostäder.

Redan den tidiga medeltiden hade sina klosterförordningar och munkregler, det höviska riddaridealet kodifierades i manuskript under 1200- och 1300-talen och från humanismen har vi praktexemplet Boken om hovmannen av Baldesar Castiglione (som nyligen kom på svenska i översättning av Paul Enoksson). Då, under 1500-talet, var hovet den enda plats som kunde dela kyrkans skyldighet att fastställa det moraliskt rätta.

Boken om hovmannen var en stor framgång. Bara under 1500-talet trycks över hundra utgåvor och lågt räknat hade 300 000 läst den innan

seklet var slut. Skulle man därtill räkna med alla imitationer, böcker om hur en adelsman bör föra sig, så handlar det om ytterligare ett tusental verk. I Sverige fanns Per Brahe d ä, vars Oeconomia eller Huuzholdsbok för ungt adelsfolk (tryckt 1677), vid sidan av råd kring lantbruk också diskuterade höviskt uppträdande.

I takt med att allt lägre samhällsklasser tar den offentliga arenan i besittning demokratiseras också Castigliones hovmannaideal. Det kanske viktigaste begreppet i boken, italienskans sprezzatura, det obesvärade uppträdande som varje man av värld skall sträva efter, lämnar så att säga under 1700-talet hovet för salongen och dyker senare upp som exempelvis 1840-talets dandy ( Beau Brummell) eller som Oscar Wilde, som ju ville estetisera vardagen.

Än i dag lever idealet. Armanis kläder har sprezzatura, den utstuderade nonchalansen, och att vara cool, det är inget annat än sprezzatura för dagens hippa ungdom. Då som nu gäller det att dölja konsten bakom konsterna - ars est celare artem.

Men med Fab 5:s stilguide är frågan om det finns så mycket kvar att dölja. ( Katrina Ericsson Wärns Chic är en mer konventionell hjälpreda, riktad till kvinnor.) Fab 5:s bok är en spinoff från det tv-program där fem homosexuella lär heterosexuella män hur man raggar brudar. Ja, man påstår sig ju vilja förmå den öldrickande, t-shirtsklädde urbaniserade heterobondläppen att för några ögonblick slita blicken från Sportnytt och se sig om i sin närmiljö.

Han ska tvätta sig, städa undan smutskläderna och lära sig laga örtkryddad couscous. Dessutom måste denna rest från ett tidigare utvecklingsstadium veta hur man tar i hand, tilltalar kypare och när han ska stänga av mobilen. (Märkligt nog förväntas han redan veta hur man knyter både en enkel och dubbel Windsor.) Det gäller, som det heter, att uttrycka bondläppens personlighet. Men att döma av texten och klichéerna (fler än det finns hårgelémärken) så är frågan om man verkligen förväntar sig något så gammaldags som en personlighet hos sina objekt.

Det finns ett kapitel om kultur. Där föreslås att bondläppen ska försöka läsa en bok, inte för tjock bara. Eller våga besöka ett litet vernissage, se en europeisk film och kanske, om han är riktigt modig, försöka med en nybörjaropera. Allt sådant kan ju vara bra om man vill ragga på gymmet. För det är vad det handlar om, förutom att befästa fördomar om att bögar är ytliga och heteromän sluskar: sex. Liksom tv-program som BBC:s Stilpoliserna (What Not To Wear) där kläderna, ytan, på något magiskt sätt förvandlar den stackars misslyckade personen till en sexig och därför också självsäker och framgångsrik individ.

Den erotiska attraktionskraften har väl alltid skuggat handledningar av liknande slag, men i första hand gällde det att fungera socialt i det förhandenvarande samhället. Det fanns något under den smaksatta ytan. I dag renoverar vi bostaden, klär oss som gympalärare-wannabees och försöker få till det med det kön vi föredrar.

Det finns ett danskt uttryck, där man samtidigt som man knackar sig på tinningen frågar om det är någon hemma. Väggarna är nymålade, smutskläderna i tvättkorgen och vinerna staplade lika prydligt i det stålblanka köket som skönhetsprodukterna i det nykaklade badrummet. Men ingen är hemma. Till och med ekot har tystnat, besviket över sena tiders narcissister.

Mode

Claes Wahlin