Mellan raseri och förtvivlan
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2007-09-06
PETTER LINDGREN läser Pia Tafdrup
”I forgot to remember to forget”, sjunger Johnny Cash i en sorgsen låt av Charlie Feathers. Jag glömde bort att komma ihåg att glömma bort.
”Man glömmer att glömma det man har glömt”, brummar en alzheimersjuk och döende far i ett klart ögonblick, i danska Pia Tafdrups Tarkovskijs hästar. Kanske rör det sig om ett eko av Cash, men frambringat ”med ett rostfärgat skratt” och en ”dödlig smärta” spridande sig ”som ett moln / ut från kroppens centrum”.
Dörren till sjukhussalen öppnas och en sköterska kommer in med medicin. Fadern, Tafdrups egen, försvinner åter in i sig själv, med ”livets bibliotek” i brand under skallbenet. Kvar sitter dottern med sin högläsningsbok ( H C Andersen) och sina minnen, ensam med radion vars stationsvred tejpats fast för att inte pappans favoritkanal ska försvinna ut i bruset.
Det är i isande stunder som den här som de flesta av bokens femtiotvå dikter tycks bli till. Pappan känner plötsligt inte igen sina händer, han kallar dottern för mamma, adresserna och bostäderna flyter samman till ”ett enda levande HEM”. Glömskan (eller om det är snödrottningen) lägger ostörd sin idiotsäkra patiens medan de anhöriga slits mellan raseri och förtvivlan.
Det är ett helvete förstås, ”en bottenlös årstid”, men Tafdrup rör sig som alltid avspänt och folkvisemelodiskt över avgrunderna (översättaren Jan Henrik Swahn har gjort ett fantastiskt jobb!). Kanske skulle man till och med kunna kalla Tarkovskijs hästar, hennes mest personliga bok hittills, för en ballad, men en ursinnig ballad.
Här ”smugglas” ingen lite soft ”över gränsen”, som hos Tranströmer, tvärtom framställs döden som den yttersta förolämpningen av allt och alla. Trots det, eller just därför, blir det faktiskt ganska roligt här och där. Som när den likaledes dementa Eva dyker upp, tronande ”i rullstol vid världens ände”. Löständerna klapprar och muffinsarna flyger, nästan som i Simpsons.
Men sorgen dominerar naturligtvis, sorgen över den där flyende svärmen av gemensamma ögonblick, över att inte kunna fråga mera, inte glädja. För Tafdrup är döden ”ett strömavbrott som drabbar / hela klotet. / – Och kanske är det därför som ett ljus står tänt i staken.”
