En klaustrofobiskt putsad roman
Uppdaterad 2012-05-12 | Publicerad 2012-05-11
Omsorgsfullt berättat av Riikka Pulkkinen
Romanen Sanningen har ett manande Karen Blixen-citat till motto: ”Alla sorger kan bäras, om man sätter in dem i en historia eller om man skriver en historia om dem.” Så är det ju. Vi begär berättandets kraft att samla ihop och begripliggöra kaoset och smärtorna. För att bemästra liv, död, kärlek, cancer och barndomstrauman – berätta!
Psykologiprofessorn Elsa är döende. Envetet livsnjutande och full av humor in i det sista, är hon den som talar i en välbärgad, samtida helsingforsfamilj. Hennes av sjukdom tärda kropp är den mest vitala och klara gestalten i romanen – jämte den inåtvända läkardottern, den svale men oberäknelige konstnärsmaken och den drömmande, fantiserande studentdotterdottern.
Det är ur henne, dotterdottern Anna, som romanens parallellhistoria vecklar ut sig – berättelsen om Eeva, Annas mammas barnflicka. Som många år innan Anna var född hade en kärleksrelation med hennes morfar. Så vidgas Sanningen till att inte bara berätta om en kvinnas död, utan två. Ett rikt kvinnoliv, och ett fattigt, tar slut.
Det är en märkligt omärklig roman: trots att Sanningen så tydligt tematiserar berättandets och fantasins förmågor och farhågor ter den sig nästan klaustrofobiskt putsad. Sanningen viker undan, inte bara för sorgen utan för det mesta som är svårt, vare sig det handlar om avsked i tamburer eller klassfrågor. Intressant nog är romanen endast vass och hård när den i förbigående uttrycker en sorts avvärjande skepsis mot ”revolutionärer”. Det ser ut som en tanke, att romanen säger nej till revolt och ja till gardering.
På något sätt är Sanningen så omsorgsfullt berättad att det innerligt vältecknade slår över i blodfattig distans. Konstaterande ”där stod de” och ”Det här var något helt annat”, och psykologiska genealogier som är så eleganta att det nästan går att höra hur undertextens trådar snörs ihop, gör att jag som läsare kan sitta alldeles säkert i berättelsebehållaren för sorg.
