Tragedin Jeltsin
Martin Linde om ett försök att ärerädda ledaren som banade vägen för Putin och roffarkapitalismen
Publicerad 2016-12-14
BOKRECENSION. Boris Jeltsin, det postsovjetiska Rysslands förste president, har väl numera ett ganska solkigt eftermäle. Många minns honom förmodligen som en burdus och auktoritär makthavare med en olycklig benägenhet att uppträda höggradigt berusad framför tv-kamerorna. Samtidigt är hans karriär förknippad med omvälvningar av världshistorisk dignitet, oavsett hur man bedömer hans insats. Det gäller dels Sovjetunionens upplösning, dels återinförandet av kapitalism i Ryssland.
Om denne man handlar journalisten Stig Fredriksons nya bok Boris Jeltsin. Reformatorn som inte nådde ända fram. Den skildrar initierat de väsentligaste anhalterna längs Jeltsins politiska bana, alltifrån perioden som partiboss i staden Sverdlovsk (Jekaterinburg) till åren som rysk president efter kalla krigets slut.
Författarens ärende är att ge Jeltsin upprättelse. Denne var i själva verket en framsynt tillskyndare av marknadsekonomi, frihet och demokrati, låt vara att han (som boktiteln antyder) inte till fullo lyckades förverkliga sina avsikter. Desto mer främmande för alla liberala dygder ter sig efterträdaren Putin, vars styre numera uppvisar ”allt tydligare sovjetiska drag”.
Som läsare får man intressanta inblickar i det maktspel runt 1990 i vilket Jeltsin spelade en nyckelroll, inte minst de förvecklingar som ledde till att Gorbatjov manövrerades ut och Sovjetunionen upplöstes.
Men Fredriksons föresats att ärerädda Jeltsin ställer sig i vägen för hans iakttagelser. Skildringen av skeendet blir ofta ensidig och apologetisk, vilket också beror på valet av källor: till stor del bygger framställningen på Jeltsins memoarer.
Ändå framkommer en hel del graverande fakta om bokens huvudperson. Slående är att Jeltsin i praktiken satte krokben för det politiska program som förde honom till makten.
Han fick till en början starkt folkligt stöd bland annat genom att förorda social rättvisa och förbättrad levnadsstandard för vanligt folk. Men den nyliberala chockterapi som sjösattes under hans regering åstadkom i högsta grad motsatsen.
Som oppositionspolitiker profilerade han sig som en sann demokrat och något av en folktribun i kamp mot makteliten. Efter upphöjelsen till president sprängde han sitt parlament i luften med stridsvagnseld, införde den starka presidentmakt som var förutsättningen för Putins auktoritära styre och började manipulera de politiska valen.
Han blev tidigt känd som en kritiker av den privilegierade nomenklatura som var ett av symptomen på Sovjetunionens förfall. Som president främjade Jeltsin emellertid uppkomsten av en ny maktelit, de så kallade oligarkerna, som i sig blev ett hinder för fortsatt demokratisering. Slutligen påstod han sig vilja göra upp med Sovjetunionens och Rysslands flerhundraåriga imperialism. Det blodiga kriget i Tjetjenien 1994–1996 vittnar om det villkorliga i den ambitionen.
Att som Fredrikson beskriva ett sådant facit som att Jeltsin ”inte nådde ända fram” framstår som ett märkligt och överslätande omdöme. Snarare frestas man dra slutsatsen att något måste ha varit fundamentalt fel med den politiska kurs som valdes.
Fredrikson borde ha uppehållit sig mer vid innebörden och konsekvenserna av Jeltsins ekonomiska politik under 1990-talet. Historikern Stephen F Cohen har påpekat att den nyliberala chockterapin – snabba och massiva privatiseringar av de statliga tillgångarna, radikala avregleringar etc – kan ses som en ny variant av den ryska överhetens tradition att göra ”revolution uppifrån” med brutala metoder.
Liksom under tsar Peter på 1700-talet och under Stalin på 1930-talet pådyvlades folket omvälvande samhällsförändringar i förment moderniserande syfte. Under Jeltsinåren blev resultatet massfattigdom, galopperande arbetslöshet och socialt sönderfall. Vidden av denna katastrof är nog rätt okänd utanför forskarkretsarna. Enligt sociologen Göran Therborn ledde privatiseringstragedin under 1990-talet till fyra miljoner extra dödsfall.
Det utfallet var knappast ofrånkomligt eller ödesbestämt. En alternativ politisk väg var exempelvis den som Gorbatjov ville beträda: gradvisa reformer förankrade i de breda folklagren med sikte på något slags blandekonomi, dessutom inom ramen för en bevarad och demokratiserad Sovjetunion.
Men Fredrikson, obrottsligt lojal mot Jeltsin, avhånar Gorbatjovs linje som ”en halvmesyr”. Tydligen föredrar han chockterapin, trots konsekvenserna. Som läsare undrar man om det inte är Gorbatjov som rätteligen borde beskrivas som ”reformatorn som inte nådde ända fram”. Därtill en reformator som i långt högre grad än Jeltsin vore förtjänt av upprättelse.
Martin Linde
Docent i historia vid Göteborgs universitet
