Arbetarlitteratur med möjlig dold revolt
Från Sisyfos till Arbetsförmedlingen är det bara ett steg
Publicerad 2020-12-22
Går det att skriva arbetarlitteratur utan vare sig klasshat, bitterhet eller internaliserat självförakt?
En person som verkar ha försökt sig på just detta är Felicia Stenroth. Hennes Handens rörelser är något så ovanligt som en ljus arbetarklassroman om både solidariteten och arbetsglädjen på en meningslös arbetsplats. Romanen hade för övrigt lika gärna kunnat heta Munnens rörelser, för den utspelar sig på ett call center.
I centrum står Ida, en ung telefonist som tillbringar dagarna med att försöka leva upp till kundernas förväntan, i jakt på goda statistiksiffror och premier som biobiljetter.
Ibland låter det som om boken var en handbok från Arbetsförmedlingen om hur man klarar av konkurrensen på arbetsplatsen. Arbetsbubblan punkteras inte ens av att hon läser en bok om arbetets meningslöshet eller börjar betrakta människorna och tingen omkring sig som om hon var en turist i verkligheten.
Stenroth har en osviklig smak för plattityder och korta, lakoniska beskrivningar: ”Det är vår. Ida är ensam, går vid vattnet, går över en bro, ser ut över vattnet, ser ytan, en timmes rast mitt på dagen, hon brukar aldrig ens lämna lokalerna”.
Så här låter det när hon möter sin älskade Edita: ”Sedan ser hon Edita och Edita är glad. Hon bakar en paj. Hon målar naglarna. Hon berättar om sin dag. Hon sitter vid sitt skrivbord och täcker den ljust rosa nageln med blå färg”.
Det är bara arbetsplatsen som tycks skänka henne en högre mening. Särskilt när hon börjar säga ”vi” och känner hur hennes och de andras kroppar blir en enda stor kropp med en enda röst och repliker som upprepas om och om igen, som ”Hej och välkommen”, och ”Vad kan jag hjälpa dig med?”
Blir romanen per automatik arbetarklassromantisk när huvudpersonen tycks finna så mycket mening i det meningslösa arbetet? Nej, det skulle jag inte vilja påstå.
För här finns även trötthet, fattigdom, sjukdom och självmordsbenägna kamrater, som Ida ständigt oroar sig för. Men oron skingras ständigt med ”nu är det vår igen” och ”nu har vi tussilago som ska tränga upp ur marken på de märkligaste platser”. Denna ständiga, närmast bipolära växling mellan sorg och sorglöshet, gör att inget riktigt hinner bottna och inget verkar stå på spel.
Romanen hade fått mer tyngd om Stenroth hade trängt lite djupare in i karaktärernas inre liv och deras kamp mot fattigdom och sjukdomar.
Nu känns den tyvärr lika platt och meningslös som den värld den beskriver.
Man måste tänka sig Sisyfos lycklig, hävdade ju Camus i slutet på sitt mästerverk om den mänskliga absurditeten. Men vari består Sisyfos lycka egentligen? Sisyfos bestämde sig för att älska sitt straff och på så sätt överträffa gudarna. Det är där den dolda revolten ligger. Att vilja det som händer oss, i förmågan att finna friheten i absurda och meningslösa jobb.
Sätter man på Sisyfosglasögonen framstår romanen lite mer angelägen, för det är kanske just det Stenroth vill säga oss, att från Sisyfos till Arbetsförmedlingen är det bara ett steg.
