Rävsaxen som fångat nordiska socialdemokrater

Blocköverskridande samarbeten gör det svårare att möta högerradikalismen

Publicerad 2021-08-30

Stefan Löfven och Mette Fredriksen vid en pressträff efter ett möte med Nordiska rådet hösten 2019.

Har den svenska socialdemokratin något att lära av sina nordiska systerpartiers kamp mot högerradikalismen?

Inte mycket, om man ska döma av sociologerna Jens Rydgrens och Sanna Salos nya studie The battle over working-class voters, där de beskriver den kamp om arbetarväljarna, som rasat under tjugo år i Norge och Danmark och tiotalet i Sverige och Finland.

Rydgren och Salo har gått igenom rapporteringen i arbetarrörelsens pressorgan, i Sverige Aktuellt i Politiken och LO-tidningen/Arbetet, och försökt kartlägga både högerradikalernas och arbetarrörelsens strategier.

Underlaget är lite klent, man hade ju velat ha intervjuer med ledande partistrateger också, och det blir rumphugget att beskriva det politiska spelet enbart utifrån två partier. Men ansatsen är befriande. Forskarna lämnar den eviga, men inte alltid så meningsfulla diskussionen om drivkrafterna bakom de högerradikala framgångarna (rasism eller ekonomi?). Inga breda skov i samhällsutvecklingen kan ju ändå förklara varför SD gick från 3 procent 2006 till 13 procent 2014. Det är ingen automatisk reaktion på det ena eller andra samhällsproblemet, utan ett resultat av snävare politiska manövrar, där den viktigaste förmodligen är samlingen i mitten i den ekonomiska politiken, vilket gav utrymme för invandringsfrågan att växa till politikens Godzilla.

Det bästa sättet att bryta den onda cirkeln är förmodligen att byta samtalsämne till ekonomi, jobb, skatter

Så länge detta vrålande monstrum står i centrum, kommer högerradikalerna att vara starka. Och vad värre är: ju större partier som SD, norska FrP eller danska DF blir, desto mer cirklar den politiska debatten kring just invandringsfrågor. Socialdemokratin tvingas oavbrutet spela på bortaplan.

Det bästa sättet att bryta den onda cirkeln är förmodligen att byta samtalsämne till ekonomi, jobb, skatter. Som Örjan Nyström och Anders Nilsson konstaterade inom ramen för LO:s jämlikhetsutredning för ett par år sedan: ”Om stödet för högerpopulismen kommer att reduceras framöver beror sannolikt mer på att människors prioriteringar mellan olika frågor och sakområden förändras, än att invandrarkritiska attityder i sig försvagas”.

Folk kommer inte att bli mindre rasistiska i en handvändning. Men kanske kan andra saker än att ’köra ut utlänningarna’ vara viktigare för dem.

Det har de nordiska socialdemokraterna faktiskt ibland förstått. De har därför, i alla fall i perioder, förtvivlat försökt byta samtalsämne tillbaka till klassfrågor. Ibland, tydligast i Danmark och Norge, men uppenbart nu också i Sverige, genom att själva anamma en repressiv invandringspolitik och på så vis neutralisera den konflikten i syfte att få utrymme för sina egna hjärtefrågor. Ibland genom att tona ner kopplingen till medelklassen och försöka återknyta till ”rötterna”.

Ja, de har också försökt ignorera, isolera, demonisera och, i Danmark, öppet flirta med ytterhögern. De har drivit antirasistiska kampanjer, låtit sina ledare åka på turné till ”bortglömda” bygder, kopierat högerradikal retorik, ringt tiotusentals väljare, varnat för radikalhögerns arbetarfientliga ekonomiska politik och, i Sverige, uteslutit SD-aktiva ur facken.

Men vad man än gjort, så har inte varit särskilt framgångsrikt.

Om något, så framstår faktiskt den svenska isoleringen, nu bruten, som bättre än sitt rykte, eftersom den i tio års tid trots allt hindrat SD från direkt makt.

Men Danmark då? I valet 2019 rasade ju Dansk Folkeparti och S bildade regering, då Socialdemokraterna lade sig sömlöst bredvid DF i invandringspolitiken och samtidigt klev åt vänster i den ekonomiska politiken. Det låter bestickande, och har på senare tid blivit det populära exemplet inom den mindre humanitärt sinnade delen av arbetarrörelsen på denna sida sundet.

Men den stora valsegraren blev borgerliga Venstre, medan S stod stilla och ett par nya högerradikala partier gjorde entré. Det var en tämligen tvivelaktig framgång på det stora hela. Och en pyrrhusseger för socialdemokratin, eftersom man anammade radikalhögerns föreställning att den viktiga uppdelningen i samhället är den mellan infödda och invandrade och inte mellan arbete och kapital. Och vad ska man då med sossar till?

Med ett SD som i dag är så stort att man tvingar fram blocköverskridande samarbeten är uppgiften svårare

Rydgren och Salo betonar att tajming är viktigt. Det är förmodligen sant. Det är ju till exempel möjligt att S (eller M!) hade kunnat kväva SD i sin linda – innan de ”ägde” invandringsfrågan – om man redan under det tidiga 2000-talet markerat en mer flyktingfientlig politik. Och kanske hade man kunnat marginalisera invandringsfrågan om man hade svarat på Moderaternas steg mot mitten under Reinfeldt med att ta ett kliv åt vänster själva, en Juholt i stället för en Sahlin.

Men det hjälper ju föga att vara efterklok. Med ett SD som i dag är så stort att man tvingar fram blocköverskridande samarbeten är uppgiften svårare. Storleken och samtalsbytet hänger ju samman: försöker man lösa det ena, så förvärrar man det andra.

En Löfven-Lööf-allians med marknadshyror och LAS-kras på programmet förhindrar effektivt en hård höger-vänsterkonflikt och gör det på så vis svårt att byta samtalsämne.

Omvänt omöjliggör en hård konflikt om ekonomin ett samarbete i mitten och regeringsmakten går förlorad.

Så ser rävsaxen ut.

Vi såg den tillfälligt bändas upp under sommarens regeringskris när höger-vänsterkonflikten aktiverades och SD ställdes offside. Men några dagar senare: ett nytt mittensamarbete.

Ingen har ännu hittat ett sätt att ta sig ur den.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.