Tidsresan får bråttom på slutet

Barbro Westling

Snopet och rumphugget av Carl-Henning Wijkmark

Akademikern Frank Larsson anländer sent till det symposium i Lund där han ska hålla inledningsanförandet. Väl på plats upptäcker han att det handlar om ett helt annat ämne. Inte nog med det. Han upptäcker att han befinner sig i förgången tid, närmare bestämt i Lund hösten 1924. I stället för att närmare grubbla över detta, söker litteraturvetaren Larsson orientera sig och komma på hur han ska ta sig fram. Kanske öppnar denna returbiljett i tiden även möjligheter till att uppnå något mycket väsentligt.

Vi ses igen i nästa dröm är den nya roman som Carl-Henning Wijkmark skrivit efter succén med Augustvinnande Stundande natten från 2007. Och jag tror att man ska tänka sig att författaren varit lycklig då han skrivit den. Att kryssa mellan då och nu, mellan dr Oswald Spenglers föreläsning på Akademiska föreningen, som Larsson aldrig går på, och kontaktförsöken med sin förhistoria, som bland annat leder Larsson till Amalfikusten, det måste vara mumma för en så bildad herre som Wijkmark.

Det är också värt att lägga märke till att det internationella symposiet i Lund behandlar litteraturprofessor Olle Holmbergs märkvärdiga huvudverk i estetik, Inbillningens värld, ett verk som Frank Larsson är en ivrig tillskyndare av.

För detta är också en hyllning till den poetiska skapelsen i dess yttre konturer. Trotsande själva tiden blir huvudpersonens försprång hans födkrok. Han kan sälja sina exklusiva artiklar till lokalpressen och således överleva och komma vidare mot sitt mål.

Med Wijkmark är man van att möta stora frågor och existentiella perspektiv. I Stundande natten gjorde en viss gäckande ton sig gällande men här är hela berättelsen roande på ett stillsamt sätt. Den mardrömslika situationen ägnas inte mer ingående reflektion utan övergår raskt i handling som rör sig framåt.

Men sedan är det med ens som om tiden blir väldigt knapp då ett helt livs undantryckta sorg och tillkortakommande oväntat serveras. Tidsresan som skapelse har uppnått sitt mål, bekännelsen till den nu döda modern, den då levande kvinnan är gjord. Som roman betraktat blir det ändå både snopet och rumphugget.