Författaren och hennes myror
Publicerad 2016-04-06
Jack Hildén läser Negar Nasehs nya roman
En av mina vänner är nybliven förälder, och har berättat att de nästan aldrig bråkar. Allt funkar bra, och det beror på att de inte låter vardagliga bestyr bli ett problem. ”Markarbetet” kallar han det. Det vill säga; städning, disk, tid med ungen och så vidare. Så länge de delegerar på ett rättvist sätt har resten goda förutsättningar att flyta på. En nästan provocerande avslappnad inställning. Alla vill väl att sådant ska fungera. Det betyder inte att det blir så.
Miriam och Filip, huvudpersoner i Negar Nasehs andra roman, gör sitt bästa. Och har alla förutsättningar att lyckas. De har flyttat till Sicilien, bor i ett vackert hus. Han är konstnär, hon är forskande läkare. De tillhör på många sätt samma nymodiga, frigjorda medelklass om min vän och hans partner. Medvetna föräldrar som skaffar alla nödvändiga och onödiga gadgets.
Miriam och Filip kan sin läxa, både gällande barnets fysiska och psykiska utveckling. Under tiden ska de hinna njuta av solen, behålla sin individualitet och jobba på relationen. Barnet ligger där emellan, och uppfattar såklart ingenting av ovanstående. Olivia innebär en hotfull oro. Dels eftersom föräldrarna, särskilt Miriam, vill skydda henne mot allt. Men också genom sin blotta existens, som ett nytt och till viss del främmande objekt: ”Miriam förklarade för barnet att kor har fyra magsäckar, ansträngde sig för att fylla tystnaden som kunde uppstå mellan henne och barnet”.
Medan paret försöker upprätthålla åtminstone illusionen av ett lyckat liv, pågår flyktingkrisen inte långt från huset. Vännerna Ashkan och Erika kommer på besök. De är mer uppdaterade i nyhetsflödet, och kastar ljus över föräldrarnas omedvetna tillvaro. Miriam bryr sig inte mycket om politik, vill hålla såna obehagligheter ifrån sig. I en intervju har Naseh sagt i att hon gillade att låta karaktärerna pinas i värmen. Det märks.
Författaren håller ett förstoringsglas över sina myror. Hon verkar inte tycka särskilt mycket om dem. De är onekligen irriterande med sina ljusa, luftiga kläder, vitt vin och mackor ”fyllda av tomater som har fått soltorka, lätt friterade aubergineskivor och tapenade. Allt lokalt odlat”.
Liksom i debuten Under all denna vinter finns en upptagenhet med exteriör. Språket är fläckfritt, precist och svalt. Kapitlen varvar perspektiv mellan Miriam och Filip, och under en period också Ashkan och Erika. Men rösterna liknar varandra, och cementerar bilden av författaren ovanifrån med förstoringsglaset. De mindre privilegierade, som de afrikanska flyktingarna, sipprar liksom in genom ögonblicksbilder och fragment.
Det är ett uppriktigt och modigt sätt att föra in ett aktuellt ämne som annars lätt skulle bli koketterande. Problemet är att Miriams politiska ointresse smittar av sig. Beskrivningarna är estetik, kuriosa, och får svårt att beröra.
De fördrivna tar ett bestämt kliv rakt in i samtiden. Och inte vilken samtid som helst, utan ett finger riktas specifikt mot den kulturella innerstadselit som är medvetna och fruktansvärt passiva. De som till stor del kommer utgöra läsekretsen för denna bok. Kanske känner jag igen mig för mycket.
