Keatons kosmetika
Publicerad 2012-04-27
Malin Krutjmeijer läser en fjäskande filmstjärnas självbiografi full av produktplaceringar
I sin självbiografi Än en gång kommenterar Diane Keaton sin Oscar för bästa kvinnliga huvudroll i Woody Allens klassiker Annie Hall som oförtjänt: ”Jag visste att jag vunnit för att jag spelat en älskvärd version av mig själv”. Woody Allen inspirerades visserligen av Keaton och hennes familj, men nog är hon ändå överdrivet hård mot sig själv.
Hon gör så där hela tiden: sätter en spotlight på framgångarna och tar sedan halvt udden av dem. Om rollen som Kay i Gudfadern-filmerna säger hon att ”jag var bara en präktig vit tjej i blond peruk”. Hon är övertygad om att enda skälet till att hon inte fick sparken var att Al Pacino stal allt fokus under inspelningen.
Det drastiskt krängande självförtroendet får en spegelbild i bokens andra huvudperson, Diane Keatons mor Dorothy Keaton Hall, vars flicknamn dottern tog för att inte bli sammanblandad med en annan Diane Hall. Efter att ha dött en utdragen död i alzheimers sjukdom efterlämnade Dorothy Hall åttiofem dagböcker, och utsnitt ur dem varvas med filmstjärnedotterns minnen.
I dagböckerna talar en kreativ, begåvad hemmafru om sin vardag och sin tilltagande frustration över att vara osedd och underutnyttjad i livet. När de fyra barnen flyttat hemifrån skolar hon om sig, börjar fotografera och jobba lite grand, men anteckningarna andas både ensamhet, depression och desperation. Hon smittas av 60- och 70-talets upprorsanda och new age-läror om självförverkligande, men har ingenstans att omsätta dem. Det är gripande läsning.
Så hudlös och direkt är Diane Keaton sällan i avsnitten om sig själv, men så är det heller ingen dagbok hon skriver. Däremot får man klart för sig att saker inte är vad de ser ut som utifrån. Under åren då Keaton fick sitt genombrott med dels en roll i musikalen Hair, dels med Woody Allen – som hon hade ett förhållande med – led hon av svår bulimi. Och efter åren med Allen gick det knaggligare med karriären, kanske för att det aldrig har drällt av klyftiga komedier med bra kvinnoroller.
Hon försökte sig på regi och fotografi, utan större framgång. Hon hade relationer med Warren Beatty och Al Pacino vilka båda beskrivs som fantastiska människor. Formuleringarna är så svepande och fjäskiga att man inte riktigt tror henne. Man kan också undra varför hon känner att hon måste upprepa att Woody Allen hade en fin, vältränad kropp.
Än värre är det med fjäsket för vissa varumärken. När Keaton dricker kaffe är det från en särskild kedja, och när hon sätter på läppstift skriver hon noga ut både märke och färg. Mycket riktigt har hon ett reklamkontrakt med kosmetikafirman, som marknadsför Än en gång på sin hemsida.
Det skämmer, inte minst som Keatons döda mammas dagboksanteckningar blir ett slags gisslan i produktplaceringen.
Mot slutet tappar boken också den nerviga, levande ton som ändå till viss del präglar den. Istället får vi koketta skildringar av en supervital 60-plussare som har full almanacka och ett tossigt familjeliv med sina två adoptivbarn. I hennes "utökade familj” ingår uppenbart några anställda hund- och barnvakter, assistent och hembiträde. Men när Keaton jämför sitt liv med moderns i samma ålder nämner hon inte med ett ord deras radikalt olika ekonomiska förutsättningar. Det är inte särskilt inlevelsefullt.
