Levande porträtt av en skygg fotograf

Christina Hesselholdt är en enastående bra författare

Av: Viktoria Jäderling

Publicerad:
Uppdaterad:
T v bild ur filmen ”Finding Vivian Maier” från 2013. T h Christina Hesselholdt.
T v bild ur filmen ”Finding Vivian Maier” från 2013. T h Christina Hesselholdt.

En riktigt bra författare, alltså en som skriver riktiga pärlor, litar på sin läsare och gör aldrig skrivandet till magistral demonstration eller litterär show. Danska Christina Hesselholdt är en sådan, tänkte jag när jag läste hennes fyra kortromaner samlade i boken ”Sällskapet”. 

Samma slags känsla av tillit öppnar sig i hennes nya roman på svenska
i Ninni Holmqvists vackra, kvicka översättning. Även om bildspråket ofta är makalöst litterärt på ett sätt som framkallar rysningar av vällust är helheten inte perfekt, men levande som bara ett samtal kan vara. 

Det ska också sägas att inlevelsen hos Hesselholdt mer drar åt eskapism än åt den postpolitiska verklighet vi lever i, kanske just för att verkligheten i så hög grad bygger på demonstration, på karisma och show.

Hur otidsenlig verkar då inte denna Vivian i Hesselholdts roman med samma namn, som delvis bygger på den maniskt gatufotograferande barnflickan Vivian Maiers liv (1926–2009), eller snarare på dokumentären om henne från 2013, ”Finding Vivian Maier”.

Fotograferandet var allt och framkallandet (showen) något som hörde till den okända, antagligen skrämmande, framtiden

I den vittnar de välbeställda familjerna i New York och Chicago, arbetsgivare och vuxna barn, om hennes excentriska livsstil och oförutsägbara pedagogik. Filmen regisserades av John Maloof, som på en auktion av en slump kommit över Maiers hundratusentals efterlämnade bilder och negativ som aldrig visats, inte heller för henne själv. Fotograferandet var allt och framkallandet (showen) något som hörde till den okända, antagligen skrämmande, framtiden.

Klart är i alla fall att hon skydde uppmärksamhet, att hon angav olika namn till främlingar och på kvitton, att hon arbetade framfusigt och inkognito. Vivian Maier tycktes alltid vilja ut, vidare, framåt, medan både dokumentären och Hesselholdts roman har nostalgiska drag. Jag köper dem ofta i romanen men sällan i den flagrant parasitära filmen, vilken som så många samtida dokumentärer lika mycket handlar om att lansera dokumentärfilmaren som passionerat undersökande människa, som givetvis också ödmjukt problematiserar sin egen roll.

Det finns alltså tveksamheter bakom Vivian, vars verkliga förlaga måste verka så lockande för en författare. Och Hesselholdt hade kunnat skriva en smarrig autofiktiv roman för att ytterligare konsolidera livsödet vi gärna slukar. 

I stället låter hon precis som i filmen röster runt Vivian tala: barnen, arbetsgivarna och olika vittnen  – vilket blir en helt annan sak i litterär form – men hon uppfinner också rösten från Vivian själv, hennes mamma och en berättare.

En romanvärld av enskilda röster träder fram, ibland som små flämtningar ur historien, ibland med större pregnans. Den enigmatiskt fotograferande barnflickan, hennes uppväxt och död, speglas inte alltid framifrån, oftare från en subjektiv ögonvrå, och ibland försvinner hon helt. Det här lekfulla sättet att förhålla sig till verkligheten känns också som det mest respektfulla. 

Det är mer eller mindre oavbrutet fängslande, inte för att Hesselholdt ger oss sanningen om Vivian Maier, utan för att hon är en sådan inlevelsefull och enastående bra författare.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.