Vacker dikt och rena lögner

Hanna Hallgren ser Eva-Marie Liffner gräva i tiden

helskärm

Precis som i debutromanen Camera, tänjer och leker Eva-Marie Liffner i denna sin andra roman Imago, både med kriminalromanens och den historiska berättelsens stilar. Men det intressanta i hennes skrivande är inte att hon arbetar med dessa stilar, utan hur hon nyttjar och underminerar dem för att skapa något tredje. Detta tredje, Liffners textskapelse, uppträder stundom som en verklighetsfiktion: ett genealogiskt sökande, en textarkeologi i vilken lump och skrönor, vacker dikt och rena lögner undflyr ett avskiljande från det vi kallar fakta.

Kanske är det så, att vi finner det vi söker, att vi söker sådant vi minns eller vill minnas, att verkligheter försvinner när ingen längre minns. I Imago heter det: "Men minnet ändrar sig alltid, särskilt om du blivit ensam om det. Om du blivit dess förvaltare."

Och Imago handlar om att förvalta minnen, historia. Huvudpersonen, Esmé Olsen, städar nattetid på historiska institutionen vid Köpenhamns universitet. Men hennes egentliga (egenpåtagna) uppdrag är att forska, på det enda vis hon uppfattar som intressant: att beforska dåtiden med nuet och sig själv som insats, att "rekonstruera det förflutna utifrån det befintliga".

Esmé Olsen vill ge sig ut på fältet, och ger sig ut på fältet. Tillsammans med en bunt stulna dokument från en professor Rosen, en tjock och rödskäggig nattvakt Mogensen och en gammal Chevrolet Impala (samt en upphittad byracka som döps till Terror) lämnar hon Köpenhamn för fältarbete och empiriinsamling i gränstrakterna mellan Danmark och Tyskland. Här ligger, bokstavligen, flera lik begravda, och härifrån utgår likaså flera historier.

I Imago stöts nutidsberättelsen om Esmé mot 1860-talets schleswigska krig, liksom mot några månader under 1938 i det lilla samhället Graensbyen. Och under dessa berättelsers narrativa tak trängs även andra: gotiska skräckstrofer, äventyr, anekdoter, skrönlika digressioner och referattäta stycken.

Det vindlar i Liffners berättelser, och det är inte alltid enkelt att följa med när en berättelse ger vika för en annan. Det känns som att berättelserna stampar, kliver om, av och på varandra. Djupt levande och samtidigt svåra att få grepp om.

Om jag, låt säga om fem, tio eller femton år, skulle försöka minnas Imago - vad skulle jag minnas då? Kanske bokens ifrågasättande av forskningsritualer, liksom av (den positivistiskt smorda) föreställningen att forskaren kan stå obesudlad och utanför sitt forskningsområde. Jag skulle minnas romanens torra konstaterande om människors öden, att "linjer på en karta, rader i ett fredsfördrag" kan ändra "människors liv, språk, minnen". Och jag hoppas jag skulle minnas att Imago för sina karaktärer bildar ett slags kärleksfullt "hem för gränstrakternas särlingar". För Esmé om natten, Mogensen med ölmagen, för andra som singlar genom historien.

Och om någon, låt säga om sjuttio år, finner ett gulnat gammalt Aftonbladet med dagens datum i arkivet (eller ögnar igenom den på cd eller dylikt), finns det all anledning att också gräva fram Imago. Historien fortsätter där, också om ingen längre minns var den började.

Roman

Hanna Hallgren