Sexbrott är inte politik eller ”metoo”

Pedofilfallen som skakade USA – äntligen får offren tala

Kajsa Ekis Ekman

helskärm

För flickor som växte upp på 80-talet var gymnastik sporten med stort S. ”Du är så vig” var den finaste komplimang flickor kunde ge varann, ungefär som att säga att någon är deffad i dag. Om mammorna upptäckte aerobics tack vare Jane Fonda, upptäckte döttrarna gymnastik tack vare Nadia Comaneci, och strömmade till förbunden.

Vad som mötte dem där var dock en hård regim och oförenliga ideal: stark och pinnsmal, leende och koncentrerad, i puberteten men utan former. Comanecis tränare Bela och Marta Karolyi tog över det amerikanska gymnastikförbundet och populariserade den diktatoriska tränarkulturen som gick ut på att sitta på de unga atleterna, svälta dem och pressa dem att fortsätta trots brutna ben.

Det fanns dock en person i det amerikanska tränarlaget som inte skrek åt flickorna. Det var idrottsläkaren, Larry Nassar. Han bjöd dem på choklad, skämtade med dem och gav dem massage. Det var inte konstigt att många tydde sig till honom. Vad han också gjorde var att utsätta dem för övergrepp.

När Nassar till slut åtalades 2016 hade över femhundra offer vittnat om att ha utsatts för övergrepp av honom, däribland samtliga medlemmar i det olympiska guldlaget från 2012. På rättegången vittnade 156 kvinnor. En saknades – hon hade begått självmord. En annans far hade begått självmord då han förstod att han i många år felaktigt anklagat sin dotter för att vara en lögnare.

Hur kunde det ske? Hur kunde en pedofil ha oinskränkt tillgång till hela den amerikanska gymnastikeliten i nära trettio års tid?

I den nyutkomna boken Start by believing försöker de prisbelönta journalisterna John Barr och Dan Murphy förstå vad som hänt. Och när de berättar historien är det onekligen underligt att ingen anmält tidigare. Det är mycket som känns igen från Patrik Sjöbergs Det du inte såg – samma gränslösa värld där idrottsledare sover med barn, vänslas med dem, har dem i knät utan att någon reagerar.

Barr och Murphy avlivar den klassiska myten om tystnaden kring sexuella övergrepp. Nassars offer höll nämligen inte tyst. De berättade för varandra. De berättade för sina föräldrar. De berättade för sina tränare och för skolpersonal.

Problemet var att ingen lyssnade. Föräldrar sa åt dem att be den trevlige doktor Nassar om ursäkt för att de hittat på sådana hemska lögner. Skolpersonal förklarade att de missförstått – det var en medicinsk behandling. Gymnastikförbundet var mer intresserat av att det inte skulle läcka till pressen.

Just de signaler som för den insatte är ett typiskt tecken på pedofili – Nassar hjälpte till i kyrkans ungdomsgrupper, på skolor, överallt där barn och unga fanns och arbetade gärna övertid utan lön – blev för omgivningen ett tecken på att han var en god människa. Och även när Nassar häktats, samlade förbundet idrottarna och uppmanade dem att skriva under ett ”vi tänker på dig”-kort. Inte förrän polisen gjort razzia i Nassars hem och hittat stora mängder barnporr, föll polletten ner.

I en annan nyutkommen bok, Soulless – the case against R Kelly berättar journalisten Jim DeRogatis historien om hur r&b-stjärnan R Kelly kunde komma undan med sexuella övergrepp på barn i nära tjugo års tid efter att han avslöjats i medierna.

Här var det inte fråga om att ingen visste – tvärtom visste alla, men bestämde sig för att ignorera det. För om Nassar försökte gömma sig bakom en helylleimage, hade Kelly motsatt taktik.

På sitt debutalbum poserar han med en käpp med en spegel på ena änden, avsedd för att titta under kjolar, och åt sin 13-åriga protegé Aaliyah skrev han låten Age ain't nothing but a number som handlar om en ung flicka och en äldre man.

Men inte ens när han gifte sig med Aaliyah, som då var 15 år, eller då en video läckte som visar hur Kelly urinerar på en 13-årig flicka, reagerade samhället. Tvärtom blev hans image ett slags skydd – det offer som vittnade fick höra att ”alla visste hur Kelly var, så hon fick skylla sig själv som träffade honom” samtidigt som han var friad i rätten och måste betraktas som oskyldig.

DeRogatis är onekligen rätt person att berätta historien – utan honom hade R Kelly fortfarande fyllt arenor världen över. År 2000 var DeRogatis musikskribent på Chicago Sun Times och hade precis recenserat en av Kellys skivor då han mottog ett fax: ”R Kellys problem är inte hans musik, utan unga tjejer.”

Men då han efter idogt grävande kunde visa att Kelly begått övergrepp på ett flertal minderåriga, och betalat dem för att hålla tyst, blev reaktionen inte mer än en axelryckning. DeRogatis släppte inte fallet, utan har arbetat på det sedan dess.

Boken är ett dokument över hans grävande, men också ett stycke Chicagohistoria och en inblick i rasmotsättningarnas USA. Att det tog 17 år, en dokumentärfilm och mängder av förstörda liv för att Kelly till slut skulle häktas beror enligt DeRogatis på att offren var unga svarta flickor.

Kelly riskerar nu att tillbringa resten av sitt liv i fängelse. Nassar har fått 175 år, flera av gymnastikledarna har dömts för medhjälp och det går att se ett tydligt skifte i det amerikanska samhället: överlevarna har blivit hjältar.

Flera av Nassars och Kellys offer har skrivit böcker och ännu fler har stora konton på sociala medier där de inspirerar andra att tala ut. Den amerikanska hjältekulten, som bidrog till att tysta ner övergreppen, är nu den som gör att överlevarna blir synliga. Det är också därför det inte är en jobbig upplevelse att läsa dessa böcker – tyngdpunkten ligger inte på övergreppen utan på vittnenas kollektiva handling att stå upp och tala.

Det går inte att undgå att göra en jämförelse med Sverige, där få sexualbrott resulterar i fällande domar och där straffen blir korta: i praktiken får män som ägnat livet åt att våldta bara något år.

Vilket är oroande, för som DeRogatis skriver, är detta den typ av brottslighet som är svårast att behandla bort, och
i regel vägrar förövarna också behandling.

Men även den svenska diskussionen om sexualbrott tycks missa ordets andra del: att det handlar om brott. I stället handlar debatten om feminism och ”metoo”! Det är som om det vore fråga om politik, och det har till och med bildats åsiktskluster kring ämnet! Helt otroligt.

Här upptäcks det att grova brottslingar har kunnat härja obehindrat i årtionden, och det som ska debatteras är – jämställdhet? Vore det inte bättre att fråga sig hur samhället kan vidta åtgärder för att förhindra detta i framtiden?

Men med undantag för Matilda Gustavssons Klubben, tycks svenska journalister undvika att gräva i ämnet. Några manliga journalister likt Barr, Murphy och DeRogatis har inte vi.