En mycket värdig avslutning

Jan Arnald läser några fragment ur ett stort författarskap

helskärm

Det sista decenniet eller så av sitt liv ägnade sig Göran Tunström åt sextonhundratalet. Det var inte fråga om något systematiskt studium eller någon mer genomgripande forskning. Nej, han försökte "bebo" seklet, detta sekel då den moderna männi-skan, det moderna jaget föddes.

Han var på jakt efter dess "själ", ungefär som Rembrandt i sin monomana serie självporträtt försöker fånga sin egen, nyupptäckta själ. Vilket möjliggjordes av de nya glasspeglarna, som plötsligt gjorde vårt ansikte tydligare än i de tidigare, diffusa metallspeg-larna. Och när speglarna förmådde imitera verkligheten perfekt, om än bakvänt, började de i samma ögonblick förvridas - spegeln och skrattspegeln föds i stort sett samtidigt. Jaget och dess deformationer är ofrånkomligt förbundna.

Så blir det om man ska försöka gripa ett sekels själ: varje tanke sprids i många riktningar, allting förgrenar sig i oändlighet. Göran Tunström är djupt medveten om det. Försöksvis kastar han sig in än här än där i ett av dessa komplexa sekler som är alldeles för stora för att omfamna - i stället små korta stötar, och så tillbaka igen, till den egna skrivarverkstan, till de egna funderingarna och reflexionerna över hur det ska vara möjligt att göra något så omöjligt.

Så skrev han sina försök med ett århundrade, kastade sig fram och tillbaka, hit och dit - och så återfanns hans manuskript: osamlat, till synes förvirrat, utspritt. Av detta har nu äntligen - fördröjt av komplikationer som vi bara kan ana - blivit en bok, varsamt och försiktigt redigerad av Göran Sonnevi, Lena Cron-qvist och Gunilla Sundén.

Hade dessa fragment skrivits av någon annan än en så utpräglad och folkligt förankrad romanförfattare som Göran Tunström hade formen inte utgjort något som helst problem. Det hade varit en tämligen direkt parallell till exempelvis Walter Benjamins försök att fånga artonhundratalet i Passagearbetet - fragmentet som arbetsform. Men eftersom det är fråga om Tunström uppstår ett problem: han hade säkerligen velat sluta formen, velat kapa kanterna och skarvarna och rundat av det hela till en traditionell roman.

Jag tror det var så man resonerade från början, för visst var det väl så att uppdraget först gick till litteraturprofessor Birgitta Holm, som skulle jobba ihop manuset till en rättrogen roman (och därmed en potentiell postum bestseller)? Orsakerna till att så inte skedde är mig obekanta, men det verkar vara ett alltigenom riktigt, klokt och ansvarsfullt val. Vet vi överhuvudtaget att detta skulle bli en roman?

Den öppna form som (frivilligt eller ofrivilligt) kom att bli de slutna formernas svenska mästares litterära testamente är helt enkelt underbar läsning. Det blir till en undersökning av fiktionens möjligheter och gränser, och sällan har så mycket av sextonhundratalets själ faktiskt blottats, just genom att gränserna kring det framväxande jaget aldrig sluts. Det är nästan så att formen antyder vad som kunde ha blivit ett nytt och viktigt stadium i författarskapet. Om inte döden, sextonhundratalets egen huvudperson, hade velat annat.

Det är en mycket värdig avslutning på ett av nittonhundratalets riktigt stora författarskap.

Text

Jan Arnald