Gruvstriden sliter isär familjer och samhällen

Statens söndra och härska-politik drabbar oss alla

Av: Thomas Engström

Publicerad:
Uppdaterad:
Gruvstriden handlar både om Sveriges kolonisering av Sápmi och om vart mänskligheten borde vara på väg, skriver Thomas Engström.
Foto: fredrik alm, lkab/tt
Gruvstriden handlar både om Sveriges kolonisering av Sápmi och om vart mänskligheten borde vara på väg, skriver Thomas Engström.

BOKRECENSIONER

”Allt ställs på sin spets i Jokkmokk.” Det hävdar Marcus Priftis i Brytningstid, reportageboken där han klarsynt, sansat och skeptiskt skärskådar den svenska gruvindustrins framtid.

Han har tyvärr rätt. Försöket att etablera en ny malmgruva ute i Gállok (Kallak) delar vår kommun. Det är Jokkmokks egen Brexitfråga, en konflikt som splittrar familjer; ett samtalsämne man för det mesta undviker hemma vid folks köksbord.

Som nyinflyttad kan det också vara smart att inte vara för tvärsäker. Man försöker lyssna, stämma av, informera sig, begripa.


Lätt är det inte. Inte ens inom partierna i fullmäktige tycks råda någon riktig enighet. Alla samer är inte emot och alla andra är inte för. Även normalt industrivänliga individer kan av krasst ekonomiska skäl hysa starka tvivel, även normalt natur- och turismfrämjande personer kan förhålla sig försiktigt positiva.

Gemensamt för de mest högljudda på ömse sida är att de gör anspråk på att företräda det ”moderna” alternativet. Gruvförespråkarna menar att Jokkmokk avfolkas och dör utan en ny stor industri, motståndarna kallar gruvdrift för gammaldags och vill satsa på ökad turism och stärkt kulturliv. För att orientera sig måste man alltså ta ställning inte bara till frågan om Sveriges kolonisering av Sápmi utan till vart mänskligheten borde vara på väg.


Där är Priftis bok ett fint hjälpmedel. Brytningstid är en lättläst, hederlig och mångfacetterad odyssé genom metallernas ödesmättade betydelse för vår historia, vår vardag och inte minst vår framtid. Det är inte varje dag man får läsa en kemist (tidigare statlig miljöhandläggare) som lärt sig journalistens hantverk och gjort det med bravur.

Brytningstid är dessutom något så ovanligt som en riktig bok i ett tungt ämne: alltför många svenska fackböcker är annars hopkrafsade som evighetslånga tidningsartiklar. Eftersom det är något jag brukar raljera över vill jag inskärpa att Priftis har gjort svensk sakprosa en stor välgärning genom att i stället bearbeta sitt material till en helhet, till en sammanhållen men också varierad berättelse. Hade jag inte vetat vem upphovsmannen var skulle jag ha gissat på Lars Berge, och det är en varm komplimang.


Vad kommer då Priftis fram till? Jo, gruvor tar väldigt lång tid att få igång, vilket gör dem sårbara för världskonjunkturernas nycker och därmed finansiellt riskabla. Intäktskalkyler gjorda för sju, åtta år sedan, ofta sockrade med förhoppningar om stigande råvarupriser för att vinna över investerare och myndigheter, kan visa sig katastrofalt felaktiga när priset på exempelvis järnmalm halverats under den tid det tagit att bygga anläggningarna.

Det var bland annat detta som ledde till praktfiaskot i Pajala 2014, när bolaget bakom den nya Kaunisvara-gruvan kollapsade efter bara ett par års drift. Konkursen blev den största i Sverige sedan Kreugerkraschen. Staten förlorade en miljard kronor. Pajala kommun förlorade allt.


Ett annat hot, eller möjlighet, är att det hinner ske tekniska genombrott (just nu hoppas man mycket på nanoteknikens landvinningar) som gör att metallen i fråga blivit överspelad redan när brytningen i en ny gruva väl drar igång.

Anledningen till det ursinniga motståndet mot en gruva i Gállok är att samerna i trakten har nått en punkt där de inte tänker låta sig trängas undan mer.

Kort sagt är gruvprojekt enormt riskabla, miljömässigt men också rent ekonomiskt. Med tanke på att branschen dessutom ständigt försöker öka sin automatiseringsgrad, både för att minska lönekostnaderna och av arbetsmiljöskäl, gör man klokt i att ta bolagens löften om mängder av nya arbetstillfällen med fem matskedar salt.


Min småländske gammelfarfar var förresten rallare här uppe, mot slutet av 1800-talet. Han var med och byggde den svenska kolonialmaktens infrastruktur. Det innebar inte att han förde någon behaglig tillvaro. Men det gör hela historien om svenskarnas fruktansvärda behandling av det samiska urfolket, och om Sveriges rovdrift på Sápmi i stort, ganska invecklad för min del.

Man kan antingen beskylla mig för att ha dåligt samvete för sådant mina förfäder har gjort, eller klappa mig på huvudet mig för att jag försöker ta mitt ansvar som företrädare för en historiskt sett brutal majoritetskultur. Jag kan försäkra att inget av alternativen ger mig någon njutning.


Anledningen till det ursinniga motståndet mot en gruva i Gállok är att samerna i trakten har nått en punkt där de inte tänker låta sig trängas undan mer. Hur skulle jag inte kunna sympatisera med den kampen? Jag förstår dem som vill ha en gruva, jag förstår att de vill att folk ska ha en framtid här – men jag kan inte, har inte rätt, att ansluta mig till den sidan.

Gränsen passerades för länge sedan. Måttet är rågat, många gånger om. Sverige, eller för den delen det brittiska företaget Beowulf Mining, vars VD för några år sedan passade på att håna både samerna och andra genom att ifrågasätta själva deras existens (”What local people?”), har ingen rätt att exploatera dessa marker.

Det är tänkbart att regeringen faktiskt inser detta: De har i två och ett halvt års tid låtit bli att överhuvudtaget hantera ärendet. Visst, det beror delvis på Miljöpartiets motstånd, men kanske inte enbart.

Foto: tt
Ett kulturhus flyttas från Malmberget till Koskullskulle i Norrbotten, för att man ska kunna fortsätta med att bryta järnmalm.

Sverige har, som Priftis beskriver, på grund av i synnerhet aktivismen mot Beowulf Mining halkat en bra bit ner på de internationella riskkapitalisternas ranking av hur lätt och ledigt det är att öppna en gruva i landet. Man kan få intrycket att Socialdemokraterna i Rosenbad åtminstone någon dag i veckan hoppas att britterna bara ska dra sig ur alltihop.


Framtid och historia, historia och framtid. Vi åker till Gällivare, min fru och jag, och besöker poeten och vänsterpolitikern David Väyrynen. I timmar visar han oss Malmberget, den gruvort som just nu håller på att rivas för att marken inte längre kan bära husen. Folk som tillbringat hela sina liv i denna folkhemsidyll tvingas att flytta in till Gällivare, där det byggs frenetiskt och hyrorna blir därefter.

Inte sedan det krigshärjade Ukraina eller de mest krisdrabbade delarna av Georgien har vi sett något som påminner om Malmberget. I ett område där det mesta ser ut som om gudarna tröttnat halvvägs igenom ett parti plockepinn står ett sött litet hus där hela framväggen slitits bort. Kvar syns den turkosmålade grunden och vackra, blommönstrade tapeter. Någon bodde där, ett bra tag, och förverkligade en och annan dröm. Jag brister i gråt, ber vår guide om ursäkt och får till svar att det är nyttigt att gråta.


En kvart senare kör vi förbi en banderoll där LKAB skrävlar om sin hjälpsamhet: ”Gruva och samhälle – sida vid sida”. Ibland får man helt enkelt torka tårarna, skaka på huvudet och låta svordomarna ta vid.

Den vrede jag känner har flera bottnar. Jag är uppvuxen i Småland, vars urskogar skogsbolagen skövlat och i dess ställe rest den ena fula, gräsliga plantagen efter den andra. Kalhyggena tarvar ingen närmare beskrivning.

Jag har bott i södra Skåne, där motståndet mot gruvor på Österlen är så självklart och så kompakt att enstaka förespråkare blev rent utskrattade – det finns i de trakterna ett självförtroende som ibland gränsar till det odrägliga, men som ger ett visst skydd mot allsköns utplundringsförsök. Jag har bott i Tiveden, där likaså en tydlig majoritet gör starkt motstånd mot gruvnäringens exploateringstrevanden.

Den söndra och härska-politik som svenska staten alltid bedrivit mot samerna har slutligen spillt över så att den drabbar oss alla.

Nu bor jag i norra Norrlands inland och här beter sig statliga LKAB, statliga Vattenfall och statliga Sveaskog som 1800-talets brittiska kolonialguvernörer. Enda skälet till att Sverige förr försökte få fler att flytta upp hit var att naturen skulle underkuvas och dräneras, och i takt med kroppsarbetets robotisering har Stockholms intresse för landsändan som bekant svalnat till is.


Svensk regionalpolitik, en gång föremål för en väldigt konstruktiv kapprustning mellan socialdemokrater och centerpartister, ligger död och begraven.

Obönhörligen får detta till följd att städer i inlandet folkas av och rustas ned; de större kuststäderna får vara kvar på nåder, i alla fall ett tag till, för där genereras ett och annat kontorsjobb.

Värst av allt är att vi som bor här ställs mot varandra. Den söndra och härska-politik som svenska staten alltid bedrivit mot samerna har slutligen spillt över så att den drabbar oss alla. Det är det enda vi får tillbaka av utsugningen: en stank av hat. Som jag hoppas att vi ska lyckas rikta det åt rätt håll. Mot den giriga, likgiltiga centralmakten och inte mot varandra.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.