Pilutta kanon!

Barbro Westling läser en samtalsbok med queerperspektiv

Kanon, det är verken som anses riktigt betydande, klassikerna, de som överlevt sin tid, väcker nya generationers föreställningsförmåga, pelarna som bär upp och förnyar traditionen. Kanon bestäms av dem med position och makt. Hur produktiv, halsbrytande och gedigen Suzanne Osten än har varit och är på teatern kommer hon aldrig att tillhöra kanon. Men pilutta kanon!

Från sin start på 60-talet har Osten nämligen röjt egen mark, skapat en ny tradition, modern och ifrågasättande, fjärran från Hamlet och Dramaten. En social nuteater, en världsunik barnteater och en egen icke-hierarkisk gruppteater för skådespelare och publik.

Christina Svens skriver i sin avhandling, Regi med feministiska förtecken (Gidlunds 2002) om Ostens regi som en befriande ”störningssfär”. Nu kommer Tiina Rosenberg och berättar i ganska konkreta ordalag hur Ostens uppsättningar är feministiska. Besvärliga människor är en samtalsbok och en arbetsbeskrivning och som vanligt när det gäller Osten kommer hon själv med det mest intressanta. Rosenberg bygger ut med referenser till amerikansk feministisk teaterteori, Bachtin, recensionsklipp och så vidare och boken rör sig kring ett samlande queerperspektiv, det som är Rosenbergs egen specialitet som teater- och genusforskare. Queer, det som avviker från normen, begreppet tycks passa väl in på Ostens konstnärliga och diskuterbara teater och Rosenbergs bok problematiserar och förgrenar feminismen, precis som Osten. Är det rentav fasthållandet vid det ”queera” som gör att Osten aldrig kan bli allmänt erkänd och folkkär som Bergman efter Fanny och Alexander?

Hur mycket manliga konstnärer än viker av och bråkar är de ju ändå män. Med något att säga. Nyss väckte regissören Anders Paulin stor uppmärksamhet när han lät skådespelarna i sin Köpenhamnsföreställning av En midsommarnattsdröm lämna scenen och uppmanade publiken att göra samma sak.

På videoskärmar syntes skådespelarna sägandes repliker i barmiljö. I salongen stannade dock intrycket vid det genomförda experimentet. På Stockholms stadsteater var Suzanne Ostens Besvärliga människor för några år sedan redan ett radikalare och mer väsentligt projekt där skådespelarna arbetade med sig själva och sina rollfigurer ute i verklighetens Stockholm och där den slutliga föreställningen utmanade med att sätta teatern mitt i samhället. Till skillnad från sina kollegor har Osten nämligen heller aldrig hukat på teatern utan deltagit i det offentliga livet, reagerat och hörts av i tidningar när det gällt. Suzanne Osten lär i dagarna ha fyllt 60. Och Rosenbergs bok bör göra henne glad. Ja må hon leva! I minst hundrade år!

Teatervetenskap

Tiina Rosenberg

Barbro Westling