Magplask

Gunder Andersson läser Barbara Voors

helskärm

Lika undanglidande som titeln är på Barbara Voors nya roman, Mina döttrars systrar, lika undanglidande känns själva berättelsen. Möjligen är det meningen, temat är väntan och längtan och sådant blir lätt lite konturlöst. Som en återkommande refräng finns därtill anspelningarna på Alice i underlandet, en symbol för det oförväntade i livet.

I centrum av handlingen står de tre systrarna Annie, Mimmi och Lucy och deras mor Thea, invandrare från Holland, utsliten efter åratal av hårt arbete men principfast i sin tro på ordets makt. I romanens början har Lucy återfunnits medvetslös på ett sjukhus i New York efter att ha varit försvunnen i åtta år.

Vad har hänt? Varför rymde hon hemifrån? Man anar att den misshandlade, avmagrade kroppen som hålls vid liv av en massa slangar gömmer en hemsk hemlighet ur det förgångna.

Medan Annie vakar vid hennes säng, själv i väntan på besked om adoption av en kinesisk flicka, rullas hennes och Mimmis liv upp i olika tillbakablickar. Båda har ett närmast symbiotiskt förhållande till varsin gymnasistväninna, Alice och Sarah. Annies relation till Alice ska senare utvecklas till en erotisk passion, vilket näranog stjälper adoptionsplanerna. Mitt i deras vuxenliv med man och barn (Mimmi), ett misslyckat förhållande (Annie), villaliv i förort, framgångsrikt filmmanusskrivande (Mimmi), dikt- och romanskrivande (Annie) försvinner Lucy mer och mer utan att någonsin ha varit riktigt närvarande. Några vaga och trevande inre monologer i sjukhussängen ger inga pusselbitar till hennes öde. Att den reko polaren Kurt en trappa ned har något med det att göra anas ändå rätt tidigt.

Mina döttrars systrar är en roman som vill mycket men som, trots alla känsloutbrott, tankefoster, oro och verbalitet ändå förblir märkligt undflyende. Handlingen slirar glatt iväg. Inget verkar vara för svårt för dessa två lyckade systrar, trots perioder av känslokaos: succéer på den offentliga arenan avlöser varann, komfortabelt boende kan köpas när det passar, de kan resa jorden runt utan bekymmer.

Det mest fatala med upplägget är dock att Lucy, som är dramats hjärtpunkt, tappas bort på vägen. I och med att hon aldrig ges någon annan drivande roll än som döende kolli blir hennes tragiska öde tyvärr alltmer ointressant. En ambitiös satsning slutar i ett rejält litterärt magplask.

Roman

Gunder Andersson