Gripande hopplöshet genom en inre dialog

Kristofer Folkhammar

Reduktionen ett sammanhållande element i Magnus Hedlunds nya bok

helskärm

I Magnus Hedlunds nya bok Någon där? får den förinspelade telefonrösten med sitt frustrerande välbekanta ”Tack för att du väntar” stå som en sorts portalfigur till vår tids mordiska, nordiska ensamheter. Den där röstens ointaglighet och likgiltiga omtänksamhet kan stundtals tyckas härbärgera hela välfärdssamhällets krackelering i sitt avvisande. Och i tystnaderna mellan de upprepade ”Tack för att du …”: frånvaron av det gemensamma och allmänna, utsträckt kontaktlöshet och hemsk ensamhet.

Hos Hedlund också, och framför allt kanske, en författares ensamhet – man skulle kunna tänka att ”Någon där?” är en fråga som riktar sig från den skrivande, både till den knappa kretsen av läsare och till själva texten. Metafiktionens lekfullhet blir på Hedlunds strama prosasidor något mycket hårt och klaustrofobiskt. Det ekar och oroar.

Bokens sammanhållande element är reduktionen, utslocknandet, ett desillusionerat, väldigt Samuel Beckettskt dödläge. Till exempel påpekas det att frågan om vad som är meningen med livet är fel ställd, då den förutsätter att det finns en mening. Ändå ryms mycket i boken. En skrivartillvaro, resor, fästingburen TBE, den för hedlundläsaren kända patafysiken. Hedlunds reduktion är inklusiv, uppspärrad, och under uppsikt: en ”inre dialog” löper genom hela boken och förhandlar om vad som ska skrivas. Det reflekteras över arbetet. Och reflekteras över reflektionerna:

Vad menade han med ”stryk!”?

Vet inte, den andre förde kanske anteckningar.

Det var ju den andre som berättade.

Han kanske förde anteckningar i förväg.

Åh.

Texten byggs, växer och blir längre, via sina invändningar. Dialogen konstruerar och undergräver, hugger av när den lägger till. Det är ett underligt flöde av underligt stillastående. Berättelser berättas men blir utpekade som hittepå. Karaktärer punkteras till just fiktiva karaktärer. En karaktär visar sig vara en annan karaktärs låtsasvän. En börjar höra röster – och plötsligt har bokens övergripande grepp – den inre dialogen – fixerats, och får på så vis nytt ljus på sig. På några ställen i den självreflekterande dialogen omtalas också texten som om den hade en annan titel: ”Dödfödd.” Och det, tror jag, sammanfattar vad Hedlund vill få sagt om skrivandet i den här boken.

Hedlund skriver i bråddjupen av metafiktionens lekfulla topografi. Eller det är åtminstone där han hugger tag i mig. Trots min kärlek till göteborgsk vitsighet så är det inte den eleganta språkakrobatiken som fångar mig i Någon där? Att läsa den här klara, krångliga prosan är stundom att få befinna sig i ett avskalat läge där texten blir extremt känslig och precis. Just genom all sin hopplöshet, sina tillkortakommanden, börjar texten handskas med ensamheten, ingentinget. Möta den okuvliga telefonrösten och det glesa ö-landskapet runt omkring. Med språk. Som man ju har tillsammans.

PROSA

Någon där?

Magnus Hedlund, Albert Bonniers förlag