Hans skrik hörs ända från förorten
Uppdaterad 2019-11-08 | Publicerad 2014-03-17
Hyllade Yahya Hassans versala poesiattack kan läsas på tre sätt
Är litteraturen politisk?
Det beror naturligtvis på vad man menar med politik, men att det finns en bred vilja att den ska vara det, en önskan att det man skriver som författare ska göra skillnad politiskt, det råder det inget tvivel om. Men av flera skäl faller ambitionerna oftast platt. I stället för politik blir det moralism och retorik. YAHYA HASSAN är ett undantag.
Mitt danska exemplar är, osannolikt nog, den sextonde utgåvan. Boken lär ha sålt i över 100 000 exemplar, den har prisats, väckt debatt och mordhot. Danmark har kort sagt gått i spinn över Hassans debut, vilket innebär att boken vid det här laget är så täckt av åsikter och ideologi att den knappt kan recenseras.
För vad är det man berömmer, om man nu berömmer den: bokens litterära egenskaper eller att någon ”säger hur det är” i invandrargettona? Och vad är det man ogillar, om man nu ogillar den: att det är dålig poesi eller att Hassan omfamnas på Flashback och Avpixlat? Det är omöjligt att svara på det. Minerad mark alltså, vilket Athena Farrokhzad också beskrev i sin tänkvärda recension av den danska utgåvan - att recensionen gjorde folk arga ända nere i Danmark säger något om läget.
Så vad ska man göra som recensent? Diskutera invandringspolitik eller försöka hålla sig till saken, den litterära artefakten?
Utöver förlagsnamnet och genrebeteckningen (”Dikter”) står det bara ”YAHYA HASSAN”, med stora vita versaler, på det svarta omslaget. Boktitel och författarnamn, objekt och subjekt, sammanfaller. Om det ligger ett autenticitetsanspråk i det förhållandet (boken är jag), så slår autenticitetstanken, oavsett avsikten, omedelbart över i varufetischism (jaget är en vara). Så vem är det som talar i dessa dikter? Vad är det som talar?
Det finns åtminstone två olika svar på det.
Det liberala svaret: den ensamme individen, 18-åringen Yahya Hassan, som genom begåvning och hjältemod frigör sig från det patriarkala muslimska förtrycket och använder sin danska Yttrandefrihet till att ge sin uppväxts jävlighet poetisk form.
Det strukturalistiska svaret: YAHYA HASSAN är sprungen inte så mycket ur en individs inre, som ur en yttrandeapparat som producerar fler och fler utsagor om invandringens problem, brottsligheten i förorten, islamistiskt kvinnoförtryck etcetera. Det intressanta i det perspektivet är inte den enskilde författarens förmåga, utan den samhälleliga törsten - 100 000 läsare - på dessa utsagor.
Det ligger naturligtvis något i båda läsningarna, men jag tror också att det finns en tredje möjlighet. Nyckeln till den finns i den lakoniska baksidestexten (som i den svenska utgåvan har justerats en aning och placerats på omslagsfliken): ”Yahya Hassan, född 1995. Statslös palestinier med danskt pass.”
Här visar sig det mellanrum dikterna är sprungna ur: Hassan är född, han är människa - fast fadern önskar honom ofödd. ”JAG JAG ÄR HUND” som det står på bokens sista skälvande sida. Han har danskt pass - men alla vet att han är ”blatte”, inte dansk. Han är palestinier, vilket bara betyder hemlöshet, bomber, flyktingläger, förtryck.
Så vad är han? Överallt något annat, något fel. Eller som det formuleras - och lägg märke till självkritiken - i dikten ”FÖDSELN”: ”HOS DE TROENDE VAR MINA ORD HYCKLERI / HOS DE OTROGNA VAR MITT HYCKLERI ORD”. I en sådan situation finns ingen sanning. Hyckleri är allt som finns.
Det är emellertid ur just den belägenheten, denna dubbla icke-tillhörighet, som politisk litteratur kan uppstå. När identiteterna (dansk, palestinier, människa …) inte håller vad de utlovar uppstår ett subjektsblivande: någon talar ju, något gör ändå anspråk på att existera. Det är ett laddat ögonblick. Oregerligt, allt annat än ofarligt.
För det ligger i sakens natur att denna röst, denna någon, inte lyder de normer som är rådande inom de existerande identiteterna. YAHYA HASSAN är full av hat, smärta, brottslighet, våld, droger, utsiktslöshet. Samtidigt är det något märkligt avstängt eller återhållsamt över det jag som beskriver sin värld. Här finns ytterst lite av sentimentalitet, inga drömmar, inga anspråk, utöver själva subjektsblivandet: jag finns, detta finns. Era kategorier stämmer inte. Kartan måste ritas om.
Att boken helt saknar interpunktion är i någon mån en frukt av det förhållandet. Den är också skriven helt och hållet i versaler, som om den var ett enda långt skrik. Eller som om den vore författad av någon som inte riktigt lärt sig skrivreglerna. Eller som om den sortens reglerade nyanser - versaler, gemener, punkter, kommatecken - ändå är helt irrelevanta i relation till den verklighet bokstäverna beskriver.
Ta en dikt som ”POLISJAKT II” till exempel. Den börjar med att ”JAG KÖPER EN MOTORCYKEL AV EN BLATTE FRÅN GÅRDEN / BETALAR SJUTUSEN OCH ÄR SKYLDIG SJU TILL DEN FÖRSTA / SAMMA NATT BLIR DEN STULEN / SKA EN TJUV GRÄMA SIG / ELLER VARA GLAD Å EN ANNAN TJUVS VÄGNAR”. Redan där är den rationella tjuvmoralen effektivt inringad, liksom livssituationen, hopplösheten.
Därifrån rullas en mindre actionfilm upp - ett inbrott, en polisjakt, en flykt, ett fiasko, en skuld för den obetalda motorcykeln. Allt slutar med att ”MIN MAMMA BETALAR / MED SOCIALBIDRAG / OCH FEMTIO KRONOR I TIMMEN / PÅ TUNISIERNAS RESTAURANGER”. I dessa slutrader höjer sig dikten över den romantisering av kriminaliteten som annars stundtals ligger farligt nära.
Vad som blir så tydligt här är att detta också, och kanske i första hand, är en bok om kapitalism: pengar saknas, brott begås, skulder flyttas runt, våld finns, någon måste betala. Det finns alltid någon längre ner i näringskedjan. Allt fortsätter.
Hur YAHYA HASSAN läses är på sätt och vis en av Europas ödesfrågor.
