Hon kan ha skrivit årets viktigaste reportagebok
Liza Alexandrova-Zorina skildrar skuggsamhället osentimentalt och empatiskt
Publicerad 2023-04-03
En gång under mina år som reporter på Aftonbladet har jag blivit erbjuden en muta. Jag hade skrivit ett par artiklar om arbetare från öst som blåsts på lönen. Efter att till sist ha fått sina pengar ville killarna visa sin uppskattning med en liten gåva.
När jag tackade nej utgick de först från att det var en del av spelet och framhärdade.
I deras värld var det självklart. Man utnyttjar och utnyttjas. Alla ska ha sin del av kakan. Ingen gör någonsin något gratis.
Jag tänker på händelsen när jag läser Liza Alexandrova-Zorina lysande reportagebok ”Imperiets barn”. Den ryska journalisten bor numera i Sverige och har tillbringat de senaste fyra åren med att kartlägga det ryskspråkiga parallellsamhället här.
Boken skulle kunna ses som en uppföljare till en klassiker i genren. I ”Imperiet” reser polske Ryszard Kapuscinski från Moskva till Donetsk, Tbilisi till Jerevan, medan Sovjet rämnar framför hans reporterögon. Trettio år senare har imperiets barn skingrats i jakten på försörjning. I Sverige, liksom i andra västländer, har de blivit globaliseringens förlorare.
Liza Alexandrova-Zorina öppnar dörren till en skuggvärld som existerar parallellt med vår egen. Vi möter de papperslösa männen på morgonbussen mot Djursholm som med energidrycker och värktabletter förbereder sig för ännu en tolvtimmarsdag i 45-miljonersvillan. Maffialedaren Gejdar, med sina tre mobiler och fickorna fulla av knöliga sedlar. Rullstolsbundna Anastasia, på förtvivlad jakt efter nya vårdare att betala svart.
Männen snickrar svenskarnas altaner. Kvinnorna städar och utnyttjas sexuellt. Papper och tillstånd går att köpa tillsammans med nästan allt annat på nätforumet Svenska Palmen, en sorts ryskspråkig blandning av Aftonbladet, Blocket och Flashback.
Alla viker med blicken, är rädda för myndigheter, för att kastas ut ur landet eller bara än en gång luras på lönen. De vet huvudregeln: att inte sticka ut och inte störa svenskarna. Men för Alexandrova-Zorina öppnar de sig. Hon välkomnas i de underjordiska vandrarhemmen med sina trånga sovsalar, där vägglössen kryper och ägaren fullpumpad med våldskapital förbjudit allt tal om kriget eftersom det bor både ukrainare och ryssar där.
Stilen är osentimental men empatisk, liksom den polske stjärnreportern vet Alexandrova-Zorina att det också i maffialedaren och terroristen bor en människa.
Parallellsamhället har inte uppstått i ett vakuum och ibland kan jag sakna en historisk kontext, några korta stycken om Sovjetunionens kollaps och globaliseringens segrar hade stagat upp läsningen. Mot slutet tappar boken något fokus, skildringen av det ryskmuslimska hedersvåldet och terrorresorna hade kunnat sparas till egna böcker.
Men helhetsintrycket består. Alexandrova-Zorina kan mycket väl ha skrivit årets viktigaste reportagebok.
Man lägger den ifrån sig med frågan hur länge exploateringen kan fortgå. Och när vidräkningen kommer.
