Ljusnande framtid men bara i öst
Uppdaterad 2013-12-20 | Publicerad 2012-12-14
Asiens industrier ritar om den geopolitiska kartan
Den som försöker ringa in världens myllrande mångfald på 250 sidor kommer alltid att misslyckas. Men sociologen Göran Therborn misslyckas storslaget.
I Världen – en inledning, på engelska förra året, nu på svenska, målar han med maffig tvåhandspensel upp mänsklighetens globala historia och försöker svara på varför vi blivit så olika.
I botten ligger det Therborn kallar civilisationer, den siniska (eller kinesiska), den indiska, den västasiatiska (eller arabisk-muslimska), den europeiska, och, till nöds, den afrikanska. Jag skriver till nöds, för Afrika söder om Sahara förblir i boken ganska anonym terräng.
Genom historien har dessa civilisationer formats av flera globaliseringsvågor. Den första var världsreligionernas utbredning. Vi befinner oss nu mitt i den sjätte, vars mest framträdande drag är masskommunikationen, finanskapitalets överhöghet och Kinas framväxt som världsmakt.
Therborn har samlat på sig enorma mängder jämförande fakta, om familjestrukturer och sexvanor – hans specialitet på senare år – om löner och företag, om tillväxt, äldrevård och religioner, som han fyller sin teoretiska modell med.
Jag vågar nästan inte tänka på vad en mer driven skribent hade kunnat göra med det encyklopediska stoff som nu förpackas i en rätt charmlös universitetsprosa.
Även om det i dag, som Therborn påpekar, kan skilja årtionden i livslängd mellan fattiga och rika stadsdelar i Glasgow, så är det fortfarande den gamla koloniala kartan som gäller. De fattiga finns i Syd, de rika i Nord. Och de extremt fattiga, 21 procent av världens befolkning, är fler än alla människor i den rika världen tillsammans.
Och plötsligt ser jag tyngden bakom den indiska författaren Arundhati Roys ord om att hon struntar i vad arbetarklassen och de progressiva i Nord tycker: ”Alla kommer inte att vara på vår sida. Vi får åtminstone klart för oss på vilken sida de står.”
Det som nu sker, förtvivlat långsamt, är att kartan ritas om i ett gigantiskt geopolitiskt skifte. Det är i Kinas fabriker och universitet, i Indiens filmstudios och Indonesiens industrier framtiden formas.
Therborn sticker inte under professorsstolen med att den europeiska välfärdsstaten är skapelsens krona, men han är dyster. Universella rättigheter och andra europeiska påfund får stryka på foten när solen går ner över väst. Världen kommer att förbli mångfaldig och konfliktfylld, med skilda religioner och familjestrukturer, olika sätt att producera och konsumera, och med dramatiskt ojämlika livsvillkor – och vi får lära oss leva med det.
Jag är inte helt övertygad. Kanske för att Therborn lägger sådan vikt vid olikheterna – och glömmer hur lika vi är. Att framtiden kanske inte blir sekulär, jämställd och engelskspråkig är ju en sak. Men är det något upproren visar, från de franska och ryska revolutionerna, till den arabiska våren och dagens strejker i Kina, så är det väl att det finns ett slags materiell universalism, att folk överallt vill ha ungefär samma saker: välstånd, trygghet och frihet?
