Hela livet utan frihet

Uppdaterad 2015-07-14 | Publicerad 2015-07-13

Manlighetens yttersta sanning i Kim Leines otäcka roman

Kim Leine (född 1961) flyttade från Norge till Danmark som 17-åring. Foto: Björn Lidahl/Aftonbladet.

En roman väcks till liv av de ”felaktiga, omoraliska, otillåtna och skamfyllda handlingarna” skriver Kim Leine i efterordet till sin nya roman. Och den sexhundrasidiga Afgrunden är ingen finstämd vardagsskildring, den saken är klar.

Det var hans arbete med ett filmmanuskript om den danske journalisten och motståndsmannen Peter de Hemmer Gudmes liv som svällde ut till denna intensivt fängslande men otäcka roman.

Den handlar om två danska bröder, tvillingarna Ib och Kaj som helt unga drar ut som frivilliga på vita sidan i Finska Inbördeskriget 1918, och som sedan bär dessa blodiga segermånader med sig som en slags livsförhöjning. Utmaningarna, farorna och det hejdlösa råa dödandet upplevde de som en gränslös frihet som ingen borgerlig karriär, intellektuellt eller sexuellt äventyr i deras efterföljande fredliga liv kunde matcha.

Kaj, den ”känsligare” börjar vid hemkomsten läsa teologi, men utan gudstro, filosofi, orientalism. Han studerar i Tyskland, börjar skriva i danska tidningar om den politiska utvecklingen och krigsförberedelserna och inleder ett långvarigt förhållande med sin lärare i arabiska och persiska, Josepha, en judinna gift med en advokat som arbetar åt nazisterna.

Brodern Ib skildras som en klarsynt psykopat och hemligt bisexuell, som blir läkare, sedermera psykiater och chef över ett helt sinnessjukhus.

Filmiska scener ur deras vuxna liv spolas förbi, försöken till traditionell äktenskaplig lycka med ömsinta familjeflickor, husköp och parmiddagar, bråk, svek, otrohetshistorier, drickande, amfetaminmissbruk, hektiskt arbete, självförbrännande arbete. Manliga liv, viss framgång och status, ändå aldrig nog för någon av dem. Jag följer bröderna med stor fascination men kan inte tycka om någon av dem, eller riktigt leva mig in i deras rastlöshet, hänsynslöshet och cyniska själviakttagelse. De bevisar att de hör till samhällets elit, men vad vill de vinna? Vad driver dem?

”Kriget är begäret i dess renaste form”, konstaterar massdödaren Mikko, kallad Bödeln från Jämsä, när han och Ib vandrar söderut efter stormen av det röda fästet Tammerfors och närmast lekfullt skjuter alla misstänkta bolsjeviker de ser i skogen eller på ensliga gårdar. Gärna i ryggen. Befälen hade gett dem fria händer att rensa upp.

Kim Leine tycks vara ute efter något slags ”manlighetens” yttersta sanning, där hannars kraftmätning, våld, dödande och omåttliga sexualitet är en och samma kraft. Eller ofrånkomliga öde. ”Begäret har Gud gett oss”, som den flinande Mikko säger.

Men inte ens i den starka dramatiska avslutande delen finns här någon befrielse. Eller frid. Där tar de båda bröderna som 40-åringar stora risker i motståndsrörelsen mot den tyska ockupationen och Kaj kastar sig ner mot döden i ett trappvalv i för att undgå att lämna ut sina kamraters namn under tortyr (precis det som den verklige Peter Gudme gjorde). ”Sanningen” om dessa män, den yttre eller allra innersta driften försvinner i avgrunden, i döden.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln