Pippi som pundare
Uppdaterad 2016-09-15 | Publicerad 2016-09-02
Carl-Michael Edenborg hyllar Tone Schunnessons egotrippande debutroman
BOKRECENSION. Ordet ”tripprapporter” syftar oftast på internetinlägg där ungdomar skrävlar om sina intag av bisarra mängder och blandningar av knark: vulgärt, tramsigt och livsfarligt.
När ordet blir titel på en roman på ärevördiga Norstedts förlag blir det exotiskt, nästan obscent. Inte minst när författaren läst på Biskops Arnös skrivarskola – liksom nästan varenda debutant på de större förlagen nu för tiden. Men titeln på Tone Schunnessons debutroman är helt rätt. Texten är skriven utan säkerhetsbälte och safe-word, kanske med livet som insats. Den är humoristisk, lyrisk, hårdkokt, exhibitionistisk och poetisk.
Schunnessons text liknar de suddigt självmytologiserande, metaironiska flytningar som dränker unga människors dagböcker och datamaskiner. Men den här romanen har en unik stil. Den saknar kapitel, i stället består den av avdelningar på runt två sidor som avslutas med en snärtig punchline. Den är starkt musikalisk – på ytan kaotisk, plottrig och hackig, på djupet lugna dyningar, nästan vaggande. Denna musik förstärks av att många avdelningar upplöser sig i lyrikens brutna rader.
Dessutom konstruerar författaren säregna formuleringar som ”men jag är ledsen ända in i det mest intima …” eller ”han försöker ta sitt liv ibland, okynnessjälvmord”.
Ordet ”frihet” framträder inte även om idén är central. Ersättaren är ”autonomi” – nya tider, nya ord, samma skit. Tripprapporter är en ambivalent hyllning till individualism och narcissism, till människan som i sig själv har funnit sin första kärlek – med en blinkning till Whitney Houstons bisarra powerballad.
Inom äldre kvinnlig befrielselitteratur har sex ofta stått i centrum. Men i Schunnessons roman reduceras sexet till långrandiga onanisessioner framför webcam under de där härliga, stissiga, kåta, tidlösa timmarna under avtändningen från någon centralstimulerande drog.
I stället för sex således knark: främst de klassiska partydrogerna. För drogentusiasten kan texten ge neurologiska effekter. Skildringarna av de bittra MDMA-kristallernas tjusande rörelser i nervsystemet är riktigt uppiggande.
Om jag skulle peka ut en substans som präglar texten, vore det kokainet. I pundarnas idiolekt kallas det för ”ladd” – ett ord som används på ett nästan lyriskt sätt i romanen. Ingen annan drog förstärker narcissismen som kokainet. Garanterat självförtroende för en halvtimme och en dryg slant! Och brukaren måste fylla på ofta: se romanens relativt korta avdelningar.
Skrivande amfetaminister, som Sartre, producerar långa, ordrika texter. Opiatbrukare som Burroughs knåpar fram släpiga och sluddriga texter. Bäst blir det hos blandmissbrukare som Hunter S Thompson. Men den stora ketaminförfattaren väntar vi fortfarande på. Kanske Schunnesson kan bli den?
Kärleksdrogen MDMA:s verkningar skildras lätt cyniskt av Schunnesson, som i repliken ”jag tycker så jävla mkt om dig”, med dess torra förkortning. Kärlek tror hennes autonoma huvudperson inte på, i stället stjäl den glatt från sina föräldrar och ljuger blankt för sina syskon och lånar glupskt pengar som aldrig kommer att kunna betalas tillbaka.
Som befrielseprojekt är romanen ambivalent. Huvudpersonen kunde läsas som en bild av vår tids hjälte – individualisten som skamlöst lånar, hejdlöst konsumerar, hänsynslöst njuter av livet och samvetslöst aldrig ångrar sig.
Schunnesson och hennes skitiga protagonist är dock inte helt bekväma med detta. Tvärs genom föraktet mot ånger och tvivel och skuldkänslor, andas texten en deprimerad bikt, ett avancerat försvar mot implicita anklagelser om ansvarslöshet och egoism: ”Det är inte som att vi mördat någon, gumman, vi har bara lämnat dem att dö.”
Läst i en litterär kontext framträder Tripprapporter däremot som mindre samhällsanpassad. Schunnesson liknar en Nöjesguiden-Charles Bukowski som tillverkat en pundig Pippi Långstrump som lever en sekund i taget, på flykt mellan Dickens två städer som moderniserats till Barcelona och Bangkok.
Självskadebeteendet och självbefläckelsen flyter samman här. Självhatet och egoismen har samma själ. Ångesten och lyckan är oskiljbara.
Det enda protagonisten saknar är frid. Föremålet för den längtan framträder som en saltöken: torr, ofruktbar, ödslig.
Den djupaste paradoxen i denna roman består i mötet mellan den skamlösa narcissistens exhibitionism och läsaren, en läsare som vågar stå ut med att leva både med författarens och sin egen smuts. Därmed skapas något så absurt och vackert som en narcissisternas gemenskap – en individualisternas samhällelighet.
Det är sånt som bara händer i böcker.
