Jojken vill ut i luften

Mikael Strömberg läser en liten bok om det undermedvetnas rituella mummel

Fisken har tagit slut. En katastrof om man lever på fisk. Då kan jojken komma till undsättning, när inget annat än myten och den fritt cirkulerande musiken hjälper.

Do vi no no do vi no no

velev vele velev

nenne nanna

vele nene

Harald Gaskis bok Sju slags vatten följer en av jojken vackert spunna silvertrådar. En kväll får Pavva höra sin pappa nynna en ovanlig ramsa som innebär att han måste samla sju slags vatten. Men vilka är det? I texten får vi sedan följa pojkens strapatser i fjordlandskapet.

Det unika med den lilla boken i fickformat är att den kan läsas som en saga eller helt och hållet tolkas som en jojk. I marginalen finns också infällda hypertexter med direkta hänvisningar till jojken: ”Han hörde en röst som sjöng någonstans bakom honom. Han spände öronen och hörde att det inte var någon som sjöng utan jojkade.”

Jojk är alltså ingen sång. Jojken är det undermedvetnas rituella mummel. Orden är som gyllene krokar och dyrkar in till en tidigare värld med annorlunda tidsuppfattning och andra värden i fråga om kontinuitet, trygghet och harmoni.

En jojk lagas, ungefär som om det vore en maträtt. Den varar så länge man vill och den liknar cirklar i luften, strukturen kan jämföras vid vattnet och vinden som ju båda rör sig cirkulärt i samklang med landskapet och berör fjällets yta.

I jojken minns man vad man har glömt. Ibland säger man att de friaste jojkarna kommer till när det blåser från väster. Precis som i texten om Sju slags vatten. Och det slutar, förstås, med att fisken återvänder och jojken ringlar vidare.

Jojk

Harald gaski

Lars Nordström

Mikael Strömberg