Sex, identitet & ljudkollage
Petter Lindgren läser en debutroman som sjunger på djupet
Publicerad 2017-11-06
”Tickandet från boxen på stolpen vid övergångsstället, grannens fejkade orgasm, torghandlarens fruktförsäljningsutrop: 15, 15, 15 kronor, jalla habibi, 15 kronor, 15 kronor, mycket billigt, halva pris, billigt, billigt.”
I Raja Baharis debutroman Stiga sol, smälta is sitter unge Sayed hemma i sin lägenhet och klipper ljudfiler, under överinseende av de två idolerna Yassir Arafat och Per Albin Hansson vars porträtt pryder hans vägg. ”Farfar trodde på en sekulär panarabism, morfar på ett socialdemokratiskt välfärdssamhälle”, förklarar han på ett ställe. ”Båda trodde på socialismens välsignelse.”
Ljuden är sådant han spelat in i lönndom med sin diktafon, människors prat på bussen, i affären, barnens lek på gården. Till slut ska det bli ett allkonstverk, tänker han, ett storslaget ljudkollage om Sverige av i dag.
I en systervärld, eller om det kanske är samma, läsaren får aldrig veta, genomlever den svenskfödde halvpalestiniern Sid en omstörtande kärlekshistoria i ett solstekt men politiskt oroligt land i Mellanöstern. Sid är där för att studera arabiska, i hopp om att en dag kunna läsa en roman som hans morfar skrivit. Men så förälskar han sig i Salma som visar sig vara gift, oroande nog, inte minst med tanke på att otrohet bestraffas hårt i landet.
Porträttet av Salma tycks mig inledningsvis åt pipsvängen exotiskt, hon är skärpt, vrålsnygg och sexuellt allt en ung man kan önska sig av erfarenhet och uppfinningsrikedom. Samtidigt har de här avsnitten en karaktär av dagdröm, ett intryck som förstärks av de båda huvudpersonernas likaljudande namn, Sid och Sayed. Kanske är Sid-berättelsen i själva verket en roman som Sayed sitter och filar på?
Osmosen mellan de två spåren är i alla händelser fullgod, vad beträffar tematik och och stil. Någon överstegsfint för mycket kan det förstås bli i den här romanen om språk, identitet och så kallat mellanförskap, men inte gör det så mycket. Bahari odlar en säreget mjuk och följsam prosa som inte ser så märklig ut på ytan men som ändå sjunger på djupet, och är på det hela taget en fröjd att läsa.
