Bror Duktig och Syster Yster i folkhemmet
Anna Andersson om en vemodig roman av Anna Ringberg
Publicerad 2017-08-22
Många skulle föraktfullt kalla Sussi Fredriksson för fyllekärring. Hon har supit och levt rövare tillsammans med en likadan man, hon har emellanåt varit en dålig mamma. Nu ligger hon döende hemma i soffan och ser tillbaka på sitt liv.
Det var ju inte meningen att det skulle bli som det blev. Tanken var ett fritt liv, buret av den där livsglädjen som fortfarande, trots all kärleksbrist och trasighet och fransar, glimtar fram.
För ”det är en lyx att få leva och få minnas”, som hon konstaterar. Men saker hände som måste hanteras och det rätta valet var sällan det lätta.
Sussi har en bror också, Putte. Hans liv blev ett helt annat, med ordning och struktur och en karriär inom socialdemokratin. En gång såg han upp till sin fritänkande och spontana storasyster, men distanserade sig när hennes liv började kantra.
Också han ser tillbaka på Sussis liv, och försöker förstå hur de två, med lika (goda) förutsättningar kunde hamna på så olika ställen i tillvaron. Och varför hans syster har varit så dålig på att välja rätt.
Anna Ringberg ger Sussi och Putte halva boken var och låter oss pussla ihop hur det blev som det blev. Tonskiftet från Sussi till Putte är skickligt och konsekvent genomfört men väl övertydligt. Sussi blir den varma, livsglada som trots bakslag och felsteg ändå alltid hade hjärtat på rätta stället, medan Putte blir den lite stela, fyrkantiga som trots yttre framgång ändå känner tomheten mola.
Att Putte dessutom vill försöka förstå sin systers liv utifrån samhällsstrukturer förstärker detta. Han bygger sin och systerns livshistorier på deras arbetarklassbakgrund, men där han letar efter tydliga linjer och grupper, ser hon nyanser och individer.
Till minne av … är en kort, vemodig bok om de kelgrisar och styvbarn som trots allt fanns i folkhemmet. I dödens skugga finner de varandra och det finns en kort, avslutande – och också lite övertydig – tredje del, där Putte och Sussi skapar en tillvaro där alla får plats, utan att ”kompromissa med sina grundläggande värderingar eller göra för mycket avkall på sina drömmar”.
Jag får en känsla av att vemodet kommer lika mycket av folkhemmets död som av Sussis.
