Titta, det snöar!

Inte bara trafikproblem och allmänt kaos. Mikael Strömberg snöar in på en bok om trehundra sorters fruset vatten.

Tågtrafiken fryser inne. Elbolagens ledningar hänger slaka och strömlösa. Men lugn, det här är bara förspelet till ett snöigare årtusende.

För tre vintrar sedan var Gävle en belägrad stad med fyra meter höga vallar av det vita himmelsdammet. Vi stod där ute i det ljudisolerade landskapet och pratade med varandra. Jo, snö är verkligen kontaktskapande. Snö kan ge bränsle åt kallprat i timmar.

Jämfört med regn är snö något vi lever aktivt med i språket. Utan ansträngning går det att lista ett femtiotal ord som börjar på snö: snögubbe, snöpurra, snöfall, snöman, snöfattig, snöblind, snömos " Som ett rituellt mummel dyker orden upp från ingenstans: snötäcke, snöplog, snökanon, snöskoter, snöskor, snöskulptur, snöleopard "

Alltsedan Frank Zappas låt med textraden "Don"t eat the yellow snow" har jag på allvar undrat över snö. Nu tjatar jag på mina döttrar att de inte ska äta snö. Ni kan bli sjuka! Snön är smutsig! gnäller jag. Gul av svavel och piss. Men vem kan motstå en gigantisk isglass som dukats upp i naturen? Till livets höjdpunkter hör att smälta några nävar snö och koka sitt kaffe i stormköket när vinden viner.

Har man en gång hört den grönländska isen kalva som ett dovt harpunskott, så har man samtidigt hört första slaget på inuitens ramtrumma. Och har man sett den bistra isen spricka och släppa fram en rännil med vatten, så har man hört fortsättningen på trumdansen. Den som lever i en karg natur har i övrigt inte så många nöjen. Att kunna läsa snö innebar - och innebär - överlevnad. Under några lyckliga veckor stod jag med bägge fötterna på inlandsisen. I många tusen år levde människor på östra och västra Grönland ovetande om varandra. Havet av snö skilde dem åt.

Annars är mitt bästa snöminne från Hälsingland, från Söderomsjön utanför Edsbyn. Det är nyårsdag 1977. Bakfull och mjuk i hjärnan. En gnistrande vinterdag med högt i tak och tjugofem minusgrader. Skidorna på. Rakt ut i skogen. Snart kommer vi till några märkliga kullar av snö och som på en given signal flyger fem orrar som skjutna ur katapulter ut ur snöhögarna som skrikande häxpipor. Vi blir stående en lång stund på svaga ben och ljudet studsande mellan träden.

Nu finns också texten för alla snöentusiaster, den första grundliga dokumentationen av snökunskap, skriven av Yngve Ryd. Boken bygger helt på en enda persons överväldigande kunskap, samen Johan Rassa. Hela livet har han arbetat som renskötare inom Sarek och Badjelánnda, nationalparker som numera ingår i världsarvet Laponia. Det Rassa inte kan om snömängder, konsistens, glid, bärighet, snöns påverkan av vind, bortsmältning med mera är knappast värt att veta. Inuiter påstås ha tio, tjugo ord för snö och is. Johan Rassa har minst 300!

Som fälthandbok med ett bestämt syfte att alltid ligga i ryggsäcken, är det en bok som växer med sin läsare. Plötsligt får man ord för vaga känslor, och ännu fler samtalsämnen att dela med andra. Från vädergubbens kalenderbitande vidgas fältet till det kulturhistoriska, antropologiska och etnobiologiska - hur man läser och använder snö i alla upptänkliga situationer.

En same lär bara uppleva riktig lycka när snön är lös så att renarna kan beta och gå med lätta fjädrande steg. Eftersom jag själv gillar torr, kall, skulptural, i träden fast hängande typisk midvintersnö, slår jag upp fenomenet på sidan 72 i Ordfronts snökatekes. Direkt när det börjar snöa kanske man inte spekulerar i vilken slags snö som kommer. Då säger man bara, "det snöar".

Men efter ett tag kan man undersöka finkornigheten, tyngden, lättheten, hur snön fäster och så vidare. I takt med att snön åldras förändras den. Till exempel påminner gammal grovkornig lös snö, på samiska Sänasj, om genomskinlig stenbitsrom. Och som jag ser det kan man ersätta alla värdelösa vallor med Rassas kunskap i ämnet Snöns bärigheter och skidföre. Hur snön sjunker, stelnar och bär så att man i bästa stil flyter fram strax under snötäcket.

Dammsnö flyger viktlös i luften. Ibland är den så lätt att den inte når marken. Trots det är den ändå kletig på något sätt och suger tag i vedklabbar och lovikamössor. När snön klibbar fast på kläder och andra föremål, heter det Bulltje. Men även sommartid ligger snön kvar. En bred och stadig snöbro över en bäck heter Suohpa. Jag har länge undrat vad vägskylten "Varning för svallis" mellan Fagersta och Skinnskatteberg vill beskriva. Här får jag svaret, vad svallis egentligen är för slags inkräktare nära landsvägsdiket.

Efter det här blir ingen vinter sig lik. Man höjer rösten och talar grovt om isen är tjock och snön tung, men om natten varit varmare talar man med lenare stämma (menar Rassa). Se alltså vintern som en resurs och inte som ett problem. Se vinterns egenskaper.

natur

Mikael Strömberg