Rasismens nollpunkt
Uppdaterad 2015-11-20 | Publicerad 2015-11-19
Göran Sommardal om dikter som spänner bågen
Atlanten som växer i Julie Sten-Knudsens diktsamling är havet mellan syster och syster, mellan vit och svart, hudfärgad och mörkhyad, mellan Danmark och USA, mellan rasismen här och rasismen där, mellan ”neutral” och ”mulatt”, mellan hår och hår – allt det som i sina yttersta beståndsdelar är jordfäst med våld.
Det är den självklara personliga utgångspunkten, men det finns också en fara i en sådan självklarhet. Som att Julie Sten-Knudsen lämnar den privata upplevelsen obearbetad, telegrammatiskt redovisad. Visserligen avläser hon historien på dess rasistiska vittnesbörd: slavskeppen, det koloniala barbariet, den civilisatoriska diskrimineringen, vardagsfördomarna. Här uppstår ett poetiskt vankelmod.
Mellan det ”lätta” anslaget i de första dikterna, som en iscensättning av den historia som sedan ska berättas, och fram till det avslutande partiet Sjunkna städer, där poesin spänner sig, tar spjärn inte bara mot den vedervärdiga verklighet utan också mot de ordvärldar som ska få oss att få syn på den och gestalta den, blir dikten pliktskyldig, uppräknande och faktiskt en smula yrvaket beskäftig, som om läsaren måste förses med en rejäl dos handbokskunskaper för att korrekt kunna begripa sin läsning. Ett (1) sådant avsnitt hade räckt, inte för att det gör det, men för att allt inte låter sig berättas, någonsin, vid ett och samma tillfälle.
Historiepanoramat i avsnittet Bula Matari, kongolesernas eget namn på sitt koloniala rike: Krossa klipporna!, hade räckt. Också presentationen av de egna erfarenheterna blir ofta rapsodisk, och i motsats till de strängt avlyssnade dikterna som poeten skrev i sin debutsamling Hjem er en retning (Hem är en riktning) förfaller hon här till en menande, smått anekdotisk pratpoesi. Och det beror inte vare sig på hennes eller hennes översättares Jenny Tunedals språkbehandling. Inte heller på ”innehållet” i dikterna. I stället för uppfordrande poesi blir det, i bokens mittparti, helt enkelt en slö roman. Som framstår som desto slöare eftersom den uppenbarar sig mitt i en diktsamling.
Till slut går det kanske till och med att stå ut med den grustråkiga uppfarten, asfalterad med goda föresatser, för att den till slut leder fram till de dikter som spänner bågen ända fram till rasismens nollpunkt:
Är vi inte alla halvsyskon på varsin sida om ett (växande?) hav?
