Outtröttliga Oates

Kristofer Folkhammar

Kristofer Folkhammar jämför nya boken med Jonathan Franzéns bästsäljare – och kapitulerar

När jag för något år sedan läste Jonathan Franzens hyllade bästsäljare Frihet, läste jag den i en utgåva där titeln och författarens namn är tryckt högst upp på varenda ett av de 350 uppslagen. Som en allt mer sliten, ironisk, tafatt, likgiltig förförelse stirrade det där omöjliga, liberalt romantiska ordet tillbaka på mig, under läsningen av Franzens omfattande porträtt av USA under Bush­eran.

I utgåvan jag läser av Joyce Carol Oates nya roman på svenska, Dykvinnan, står varken ordet ”dy” eller ”kvinna” på varje uppslag. I stället är det som om bokens huvudperson, rektor M R Neukirchen, hela tiden jagas av skuggor som stammar från titeln: Att komma från den dyiga gyttjan, dit hennes psykotiska mor en gång kastade ner henne, in i finrummen. Att som kvinna ta plats och få makt i en mansdominerad universitetsvärld. Som många av Oates kvinnor gör M R mycket rätt, men är konstant rädd att göra fel.

Dykvinnan är en kontrastrik läsupplevelse. Aldrig tidigare har jag upplevt Oates som så vilt eklektisk. Dykvinnan är gotisk saga och samtida, knivskarp realism. Den är hallucinatoriskt famlande och filosofiskt glasklar. Den är skräck och relationsdrama. Och de relationella duellerna är alla präglade av tydliga hierarkiska motsättningar.

M R Neukirchen, huvudpersonen vars blick till stor del är synonym med berättarrösten i romanen, är en idealist som genom sin diplomatiska hederlighet vill hålla sig kvar i toppen. Men med hennes skärpa och intelligens, ihop med rädslan att falla, kommer en mycket hård blick på världen. Den är rik och analytisk. Misstänksam och kategorisk.

M R:s tydligaste klyvnad mellan from på ytan och beräknande inre, sker i mötet med en lömsk student, en homosexuell man (det brukar gå mycket illa för bögarna hos Oates). Där är M R:s blick verkligen dömande (för att inte säga spekulativ).

Och när man som läsare följer M R till ställen där det är oklart vad som är dröm, fantasi och verklighet, finns det mycket våld. Nej, inget är subtilt hos Oates – inte heller det omedvetna.

Samtidigt pågår USA. Krigsföring utåt. Krisdrabbning inåt. Universitet med höga etiska ambitioner är i behov av donationer från tvivelaktiga företag.

Det är ganska slående att jämföra de USA-skildrande författarstjärnorna Oates och Franzen. Det är förstås en slump att de utgåvor som hamnat hos mig har olika typografi, men det ser ut som en tanke att Franzen får sin bok satt på ett mer in-you-face-dråpligt sätt. Det ordmyckna hos Franzen är humoristiskt och snärtigt, medan det hos Oates är känslofyllt och expansivt.

Det är också skillnad på hur Franzen och Oates behandlar det politiska i sina böcker. De knyter båda an till realpolitiska exempel genom enskilda mänskliga öden. Men Franzen är ibland så briljant och putsad att han i jämförelse med Oates mer blodfyllda och vildvuxna stil framstår som en aning tillrättalagd.

Oates skärskådar sociala strukturer. Åskådliggör hur allt dryper av klass och kön. And it ain’t pretty. Hur kropparna förhåller sig till varandra i rummen, hur gesterna och sätten att tala, utgör delar av maktspel.

Under läsningen av Dykvinnan, och i jämförelse med den firade Franzen, försonas jag med det jag ibland upplevt som övertydligt hos Oates. Det finns ett angeläget motstånd – litterärt och politiskt – i att insistera på hur det lilla alltid hänger ihop med det stora. Att den lilla darrningen på rösten berättar om något mer än en torr hals. Alternativt att den tvärsäkra stämman täcker över något.

Det övertydliga hos Oates går att läsa som något envist och uppfordrande. En instans som inte låter de undanliggande sammansättningarna komma undan.

Oates skriver om de kamper som kallas för ängslan, förtvivlan och skillnad, inuti imperierna som heter USA och Patriarkatet. Detta gör Oates obönhörligt. Outtröttligt, vill jag nästan skriva, med tanke på produktionstakten.

PROSA

Dykvinnan

Joyce Carol Oates

Övers. Ulla Danielsson

Albert Bonniers förlag