Frostenson skriver ur en kris – inte från ett krig
Bitterheten och självömkan ligger som ett töcken över boken
Publicerad 2023-11-17
Litteraturen kan inte kuva oss under den verklighet vi befinner oss i. När Katarina Frostenson inleder sin nya bok ”Alma” med ordet ”Krig.” är det svårt att inte provoceras av denna ansats som ska förleda oss in i jagets känsla eller, rent ut sagt, starka illusion av att ha varit med om ett krig. Visst kan man argumentera för att leken med orden är en del av litteraturen, men när samma prosa ständigt vill peka tillbaka på det som föranlett ”flykten” så undrar jag ändå över denna villfarelse.
Det finns ett ”där” som blivit här nu, Paris som tvingats bli det nya hemmet. ”Flykten” har inträffat och kvar är nu jaget med sin man i ”exilen”, med frågor om hur de hamnade här, som är där. Kriget, inte som det i Ukraina som då och då refereras till, utan det där ”väckelsekriget” för den sak som ”inte fick omstridas, inte diskuteras eller bemötas, som bara antogs som sanning.” Medlet då, bomber och ak47: or? Nej, snarare skriver hon ”Att injaga skräck var medlet. Den som bestred den allmänna sanningen blev avskum, en paria som skrämdes till ännu mer tystnad med skam och med skuld. Det var en mörk tid; jag menar oupplyst. Det talades om att ta ner människor … med yxa.” En retorik som många mycket väl känner igen, när en underordnad samhällsgrupp, massan eller flocken som det beskrivs som i boken, kräver sina rättigheter, då är det en ”maktutövning av värsta sort”.
Frostenson skriver en kringflackande, kvävd men forsande prosa som drivs fram av ihärdiga frågor och betraktelser av sin omgivning i Paris. Jaget i boken plockar upp texter av författare som Nelly Sachs, Ingeborg Bachmann och Paul Celan för att på något sätt kunna besvara sina egna frågor. Eller för att fylla den ensamhet som uppstått. Hon återkommer till ”minnet av en dikt”, alltså sökandet efter andra röster för att finna en sorts acceptans i sin fortsatta, omkullvälta verklighet. Hon skriver ”… det som dikten vill till, till den andre, tilltalet. Den talar med handen. Kanske en framtid –”.
Men hon söker sig även till historiskt ”geniala” och på samma gång förföljda och fördömda män. Galilei och Copernicus, till exempel. Hon börjar tänka kring dem, för att förstå varför den man som är han har fördrivits från sitt hem. Hon sträcker sig alltså utåt för svar, men aldrig bortom sig själv, alltid med frågor som ska kunna rättfärdiga hennes egen sanning.
Vare sig man vill kännas vid den position som Frostenson skriver utifrån eller inte så är den hela bokens ramverk. Verket fallerar om hon skulle nå en försoning, om hon förlorade sin självbevarelsedrift. För om ”All glömska är farlig, den gör saken etter värre”, så måste Frostenson fortsätta insistera på minnet av det hon kallar krig.
Törsten efter litteraturen som sedan blir trösten i boken är det jag tar med mig i min läsning av ”Alma”. Författarnas röster som lindrar hennes känsla av att vara ensam i världen med sin smärta. Det vore kanske möjligt att känna ömhet för Frostensons bok om hon vågade skriva fram ett andrum. I det skulle modet potentiellt också finnas. För i ”Alma” försöker hon med sin prosa fortsatt stå med ryggen rak, med prosans framåtrörelse som skydd.
Men en böld av bitterhet och självömkan växer inuti detta jag, det får ryggen att böja sig, inte för Frostenson själv, men på läsaren. Bölden lyckas inte lösgöra sig från kroppen, den ligger som ett töcken över boken. Både när hon betraktar människor som roar sig eller när hon minns den anklagande massan.
Det här är inte att betrakta som krig, men däremot skriver Frostenson inifrån en kris.
