Kahle, vägvisaren

TORSTEN KÄLVEMARK följer Sigrid Kahle från Uppsala till Karachi, Bagdad, Utmyrby...

helskärm

"Mot Sigrid Kahle polemiserar jag ogärna. Vad hon skriver läser jag så gott som alltid med sympati." Så skrev Karl Vennberg på Aftonbladets kultursida någon gång i början av 1967.

Det är ett omdöme som utmärkt karakteriserar en av våra främsta kulturskribenter under mer än ett halvsekel. Sigrid Kahles namn står för bredd och balans, hon visar på en gång respekt för fakta och för personliga känslor. På två utomordentligt svåra områden har hon varit en viktig vägvisare för en svensk publik. Det ena är efterkrigstidens tyska samhällsliv där hon med integritet och känsla visat att ett språk och en kulturs djupaste skikt inte behöver vara besmittade av en fasansfull historia. Det andra är den muslimska världen där hon på liknande sätt försökt undanröja de fördomar som i Sverige funnits - och fortfarande finns - även på högsta politiska och kulturella nivå.

Jag valde mitt liv har

Sigrid Kahle satt som titel på sin bok. Påståendet är nog bara delvis sant. Professorsdottern från Uppsala valde att också förena sitt liv och sitt öde med en tysk diplomat vars verksamhet kom att föra dem till olika miljöer runtom i världen. Han tillhörde en familj där föräldrarna, utan att vara judiska, lämnade Tyskland efter kristallnatten och där det rakryggade ställningstagandet mot förtryck och likriktning blev ett signum också för sönerna. Sigrids man John Kahle stod emot karriärism och opportunism och hans hustru har förvisso delat dessa egenskaper.

Till dem hör också en uppriktighet som speglas i en ofta självutlämnande skildring av livets glädjeämnen och svårigheter. Ungdomsåren rymmer både bulimi och dödsdrift men också en glädje i teaterns livsprojektioner. Det finns en polaritet i hennes liv som kan sammanfattas i det ideologiska spektrum som hon företrätt: på en gång kristen humanist och aktiv tysk socialdemokrat, kulturkonservativ och politiskt radikal, medarbetare i Svenska Dagbladet samtidigt som Olof Lagercrantz var hennes publicistiska idol.

Det är verkligen ett intressant persongalleri som hon presenterar. Där finns skolkamrater som Elisabet Hermodsson och Hans Blix ("en överdängare i logiskt tänkande, knubbig men självsäker") och där möter också internationella storheter som Heinrich Böll och Henry Kissinger. Och så pappa H S Nyberg förstås, lärdomsgiganten från Uppsala och legendarisk "professor i kufiska språk".

På 755 sidor skildras ett liv som levts i Uppsala, Bonn, Karachi, Bagdad och Utmyrby - för att nu bara nämna några av de viktigaste adresserna. Det är ett liv som enligt förlagstexten också speglar hela det moderna 1900-talet. Det är kanske att ta i. Kanske blir det också några sidor för mycket av namn och resor. Men Sigrid Kahles absoluta uppriktighet och stilsäkerhet, hennes världsmedborgaranda och genomtänkta livsvisdom gör boken till ett både historiskt och personligt dokument.

Memoarer

Torsten Kälvemark