Allt kan bli en historia

Uppdaterad 2012-05-09 | Publicerad 2007-10-26

Östergren –talar om sig själv i ny bok.

Möjligen står berättaren Klas Östergren i vägen för samhällskritikern Klas Östergren. Länge, inte minst efter genombrottet med Gentlemen 1980, betraktades han som ett slags litterär dandy, ett rykte som till stor del berodde på en kvardröjande och kravfylld samhällsengagerande estetik från 70-talet som inte hade plats för det slags kritik som dolde sig under Östergrens historieberättande.

Först med Österlen-trilogin (Ankare, Handelsmän och partisaner, Under i september, 1988–1994) började författarskapets egenart att registreras. Och att läsa de senaste romanerna, Tre porträtt eller Gangsters, eller se tv-serierna Soldater i månsken och Offer och gärningsmän, är att ta del av ett Sverige sett genom ett temperament där samhällsklimatet framstår som allt hårdare och moralen något som varje individ själv har att förhandla fram.

Stephen Farran-Lee söker i sin ganska strikt upplagda intervjubok Östergren om Östergren peka ut just det som gör Östergren till en författare för sin tid. Korta, personliga inledningar till varje avsnitt följs av ett likaledes kort handlingsreferat av respektive roman samt något om mottagande och omslagets utförande. Därefter ett samtal med författaren kring biografiska omständigheter och utgångspunkterna för de olika romanerna.

Det är synnerligen sympatiska samtal. Farran-Lee är väl inläst på författarskapet, möjligen önskar jag emellanåt lite mer motstånd. Bitvis är det nästan som att läsa små miniberättelser av Östergren, allt verkar han kunna förvandla till en historia.

Jag erinrar mig, utan att minnas sammanhanget, att Östergren en gång undrade varför vi har så stort behov av berättelser. Förvisso handlar det om identitet, om att göra reda för individens plats i nuet i förhållande till historien. I Östergrens fall kan man skönja hur en längtan efter en narrativ, sammanhållande identitet kämpar mot en episodisk.

En gång var det fullt möjligt, rent av önskvärt, att bokstavligen bygga sitt liv, lägga sten till sten i det hus som var jaget. I dag kan vi inte lita till klassiska konstruktioner, materialet har blivit poröst, stenarna flyttas av främmande krafter och ständigt måste ny grund läggas. Om detta handlar Östergrens romaner och i samtalen med Farran-Lee får vi en möjlighet att på nytt undersöka författarskapets byggnadskonst.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.