Stor roman med för många idéer

Magnus Ringgren

Folkhemmet förvandlas i Ulf Erikssons vindlande epik

helskärm

Mitt i Ulf Erikssons nya roman Det begravda berget står ett skrivbord av järn. Men inte bara av järn. Det innehåller också en nersmält meteorit stulen från Riksmuseet, en rymdsten äldre än solsystemet. Ett sådant skrivbord behövs sannerligen för att bära upp denna bok som föresatt sig att skildra vår egen tids förfärande omvandling till framtid. Redan på sidan 117 kraschar romanen: ”Det blir bara spillror, lösa trådar, trams, ansatser, felskär.” Men ”vi ger oss inte” – Lars Gustafssons gamla stridsrop – och hoppas ändå på ett nytt mönster bland spillrorna, ett mönster av idéer.

Boken har sin episka ryggrad i en släkthistoria. Farfar, far och dotter täcker i sina liv en stor del av 1900-talet plus ett halvsekel. År 2050 skriver Britta-Linnea (vid sitt meteoritiska skrivbord) en avhandling i idéhistoria om ”övergångstiden”, det vill säga vår samtid. Den kallas så därför att den följs av mycket stora förändringar i människors och samhällens liv. Snacka om en långsam romanskrivarprocess med timing!

Det finns en hel del närhet mellan generationerna i denna familjehistoria. Men denna stomme hamnar ofta ur sikte, och det beror på den form som texten valt åt sig. Det begravda berget liknar den dröm om den postmoderna romanen som odlades för ett kvartssekel sedan. Boken består till ganska liten del av rent romanberättande. Genom hela texten löper en lång och så småningom ganska gastkramande svit av citat ur artiklar och böcker från våra senaste 15 år. En hel del autentiskt material från Ulf Erikssons egen bakgrund flyter också in. Till detta läggs Britta-Linneas fars och hans författarvänners anteckningar som mera liknar uppstyckade essäer. Bland dessa vänner finns kanske den egentlige uppfinnaren av hela historien. En svit privata foton – i W E Seebalds efterföljd – flätas in. Över alltihop läggs till sist en teoretiskt fascinerad akademikers försök att skriva en avantgardistisk avhandling. Hoppen mellan tidsplan och stilarter är ibland rent livsfarliga. Författarren förväntar sig att sammanhangen skall uppstå i läsarens tänkande kring texten, och däri har han ganska ofta fel.

Mycket handlar om ”folkhemmets” och socialdemokratins historiska förvandlingar. En huvudtanke tycks vara att män­niskor håller på att tappa intresset för andra människor så att inlevelseförmågan tar allvarlig skada. Här finns också en hel del mediekritik, och mycket riktigt kommer internet att förvandlas till trämjöl strax efter övergångstidens slut. Övervakningen får alltmer gigantiska proportioner. Och härmed har jag nämnt bara ett par av de hundratals tanketrådar som slingrar genom berättelsen.

Det är oerhört fascinerande och intressant som alltid hos Ulf Eriksson. Det finns glimtar av den allra vackraste poetiska prosa. Men jag blir lite förtvivlad över att jag inför en nyutkommen roman börjar längta efter en universitetskurs i vad den egentligen handlar om. Berättelsen går förlorad, och den essä som förutsätts ersätta den blir alldeles för lång och stökig. Det är inte ”folklighet” eller ”begriplighet” jag längtar efter utan fri sikt. Materialet hade med fördel kunnat förvandlas till två novellsamlingar och tre essäböcker.

Idéburen fiktion har vi ganska gott om i svensk litteratur just nu, men idéerna är mest av slagordskaraktär. Om man vill komma bortom de enkla formlerna måste man ägna stor omsorg åt form och gestaltning. Det har hänt förr att Ulf Erikssons prosa farit iväg med honom ut i det ­oöverblickbara. Det begravda berget är hans största romansatsning hittills, men den försöker gripa om alldeles för mycket.