Rock som spelar roll
Publicerad 2014-01-31
Var är revolten och rörelsen i boken om Refused?
Att vara intresserad av feministisk rockhistoria är att få ett förhållande till hardcore-scenen. Ingen annanstans verkar upplösningen av gränsen mellan musik och politik lika stark. Straight edge-rörelsens politiska kroppslighet skulle kunna ha Barbara Krugers feministiska verk Your body is a battleground som symbol. Banden började förhålla sig till rummet som något som ska manifestera de politiska idealen: publiken upp på scen, eller i riot grrrl-tappning – girls to the front!
När Patrik Wiréns bok Revolten Rörelsen Refused kommer förväntar jag mig förstås inte en feministisk berättelse (det är trots allt önsketänkande 2014), men jag räknar med en berättelse som innehåller något av kraften i politiken. Boken sägs handla om spåren av och bakgrunden till en ”smärre revolution”, om rörelsen i stort och, också, bandet som fick fronta den. Det som hände i Umeå i början av 90-talet var ett motstånd underifrån, precis parallellt med riot grrrls i Washington D.C.
Bikini kills Tobi Vail beskrev det nyligen i sin blogg som en generation band som fokuserade på att bygga en motståndskultur snarare än att ägna sig åt traditionella former av politisk kamp. Konventionella organisationer var inte längre effektiva eftersom de inte talade till unga människor. Samma känsla av frustration och kamplust är Refuseds starkast lysande signum, ändå får jag en bok i händerna som är helt dränerad på politisk energi.
Politikens förhållande till det personliga är en centralfråga i alla rörelser där visionerna är radikala. Att tänka utopiskt i ett samhälle där realism, pragmatism och egoism präglar normen är utmanande, att leva efter det är omöjligt. Som Nina Björk så stiligt sammanfattade i tv-programmet Min sanning: ”Om du undrar om jag lever som jag lär har du inte förstått vad jag lär”. Men att försöka är samtidigt det enda rimliga för att inte förlora förståndet, att ignorera lusten att ge upp och välja att göra sig sårbar för den konstanta kritiken om hyckleri. Om den, alla socialisters immanenta konflikt, påminns jag när jag öppnar Revolten Rörelsen Refused. Och min reaktion är akut nyfikenhet och sedan akut ilska över bortslarvandet av den här helt avgörande diskussionen i all radikal kultur.
Förklaringen är att det inte är en diskuterande bok. Patrik Wirén tar inte med sig några tankar eller analyser in i berättelsen utan redogör för händelseförlopp och refererar andras tankar och (småskaliga) analyser. Jag kan inte se det som något annat än ett aktivt val, och även om det känns ironiskt är det en längtan efter mer kött på diskografibenen som följer mig genom boken om riksveganerna.
Vissa citat är öppna mål för kontextualisering, sångaren Dennis Lyxzéns irritation över att omvärlden hela tiden vill utse ledare bör ses i ljuset av att han själv vägrar kompromissa med sin vision så till den grad att andra bandmedlemmar sjunker ner i djupa depressioner. I stället hänger utsagorna som pratbubblor i luften. Patrik Wirén har skrivit ett stycke rockjournalistik som bevisar rockjournalistikens vanligaste och mest paradoxala fälla: bristen på nyfikenhet. Bekvämligheten i övertygelsen om att bekräftandet av det redan tänkta är gott nog.
Wiréns oförmåga att ställa följdfrågor känns misstänkt lik idoldyrkarens ovilja. Är det helt enkelt så att förlagen måste sluta ge fans utrymme att pågå med sin distanslösa ytlighet utanför fanzine-formatet? Det som där kan vara gulligt, den självklara kombinationen av tafflighet och självbelåtenhet, gör sig liksom inte i bokform. Inte minst en som utger sig för att handla om möjligheten till revolution genom ungdomskultur, som skulle kunna fylla en helt tom lucka i svensk litteratur. Med det följer ett ansvar som varken förlaget eller Wirén riktigt verkar bry sig om. Det gör att jag inte bara blir uttråkad utan också arg av nonchalansen.
De intressanta partierna drunknar i illa skrivna uppräkningar av wikipediserad fakta. I stället för att utforska Hare Krishnas relation till Umeå-hardcoren undrar jag fortfarande om det var som Magnus Linton påstod i Veganerna 2000, renlevnadspaketet var inget annat än sekten Hare Krishnas självtuktande budskap formulerat som ungdomstrend. Ämnet hastas förbi för att ge plats åt trivia som att en gång sov någon vid ett bord genom en hel konsert, Mikkey Dee tyckte det var ett konstigt band som inte drack öl, spåren heter si och så på första kassettsläppet.
Allt är omständligt nog att signalera tyngd men i själva verket inte fylligare än en genomsnittlig artikel i ett rocklexikon. Att skriva berättelsen om revolten, rörelsen och Refused som titeln påstår är något annat, måste vara något annat. Att skriva historia är trots allt en genompolitisk handling.
