Absurda associationer
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-11-14
Nowhere Man ger associationer. Vilka har ni? Mina är 60-tal, Norrland: fyra tjejer nynnande i mörkret i Evas lilla rum i en snöhöljd villa nedanför hoppbacken.
Aleksandar Hemon, född 1964, minns den från 80-talets Sarajevo. Hans alter ego, Jozef Pronek och dennes kompisar i bandet Bube (serbokroatiska för Beatles) spelar den på skoldanserna och så småningom för en jublande sentimental publik på studentklubben Kuk. Alla kan skråla "sitting in his nowhere land, making all his nowhere plans, for nobody..." När Pronek senare kommer till USA blir Nowhere Man en del av hans Jugoslavien-nostalgi. Men också en metafor för författaren själv, skugglik, maktfullkomlig, i exil.
Hemons styrka är hans livliga, absurda, stundom geniala associationsförmåga. Texten är packad med iakttagelser, av öst och väst, av tidens tecken, fånigheter, känslochocker. Liksom i hans debutbok, Frågan om Bruno (2000) rör han sig vigt mellan olika tidsskikt och identiteter; förenade blott av det mänskligt efemära. Författarjaget söker jobb som invandrarlärare, åker buss genom Chicago och slåss med kackerlackor i sin förstadsetta som skakar när högbanetågen passerar. Pronek, "den person som jag skulle ha varit om jag hade vetat hur man lever", har en liknande idyllisk barndom i ett hyreshusområde i Titos Jugoslavien, en liknande sjaskig och förödmjukande exiltillvaro, han skymtar i ett rum på samma språkundervisning för invandrare, han knackar dörr med Greenpeaceaktivisten Rachel (vilka möten, innan dörrarna smälls igen!) han får ett brev från den inkallade vännen Mirza, som berättar om det blodiga vardagsinfernot i granaternas och prickskyttarnas Sarajevo och han råkar vara i Kiev på en resa för unga ättlingar till ukrainare precis de dagar när resningen mot Sovjetunionen börjar. Han delar då rum med en amerikansk doktorand (författaren!) som kört fast i en litterär avhandling med titeln Queer Lear.
Vad är det som skiljer jaget och Pronek åt? Ja, det är en av gåtorna i den här boken. "Jag känner mig tvungen att erkänna det faktum att jag aldrig hade haft, och sedan förlorat det igen - det som Jozef hade: förmågan att röras av världen och tala till den", skriver författaren. Ironiskt, antar jag, men jag är inte säker. Möjligen rör han vid en öm paradox hos de känsligaste.
Berättelse
Pia Bergström
