Vad är det som blir fel?

ANNA HALLBERG om Jan Stenmarks nya bok

När man ska skriva om någon

som är rolig vill man gärna vara lite rolig själv. Det är inte så lätt. I flera dagar har jag gått och funderat på vad som är roligt. Likhet! tänker jag. Likhet är roligt, som den där killen på teve häromveckan, som kunde prata precis som en fem-åring. Det var roligt! Men hade det varit en sjuåring som hade härmat en femåring hade det inte varit särskilt roligt alls.

Sjuåringar och femåringar är för lika.

Det måste alltså till någon olikhet också för att likheten ska bli rolig. Ju omöjligare jämförelser desto bättre. En av mina favoritstenmarkare finns i boken Kunde jag älska skulle jag älska det här, som kom förra året. Under den idylliska, lite svartprickiga femtiotalsbilden föreställande en solbränd familj vid havet står raden: "Plötsligt tjänade vi så pass bra att vi kunde kasta bort te." Jag har skrattat hysteriskt åt den bilden säkert tjugo gånger. Jag vet inte varför, kanske för att det är så idiotiskt meningslöst. Just att kasta bort te, att slänga kaffe vore inte hälften så kul.

"Disproportion, överrumpling, tajming, tillkortakommanden, snabbhet, igenkänning, distans, absurditeter, fobier, smärtgränser, tabun, originalitet, felsatsningar, överdrivet intresse för oväsentliga detaljer och så vidare", har jag skrivit i mitt kollegieblock. Det finns så många olika sätt att vara rolig på. Stenmark tillhör den intelligenta, godhjärtade, underfundiga typen. Inte så rå som Killinggängets elithumor, inte så mesig som Hasse och Tage, men med en suverän känsla för utanförskapets tragikomiska tillvaro. Hans lätt preparerade collagebilder från femtio- och sextiotalet skapar nästan alltid precis den distans som får texterna att hamna lite fel, det vill säga helt rätt i denna snedvridna genre.

Men nu har han givit sig på ett nytt grepp i sin nya bok Örat mot väggen, och det kan man förstå efter alla dessa år som kvällstidningshumorist. (1988 började han skrivrita för Aftonbladet, läste jag i en intervju.) I stället för korta texter under varje bild flankeras nu bilderna av fyrradiga verser. "Vid Himlens Port står en gammal prost / som aldrig brutit mot buden. / Förkrossad står han, just upplyst om, / att Allah är Den Ende Guden", står det till exempel bredvid bilden av en präst som blickar in genom en kyrkport. Och plötsligt är det inte lika roligt längre. Jag vet inte riktigt vad det är som blir fel. Om det är fördröjningen som frambringas av versen, om det är bilderna som är mer bearbetade och därför inte lika spontana som annars, om det är stelheten i att använda samma form till varje bild som skapar en känsla av begränsning och förutsägbarhet - något är det som inte stämmer. Kanske hade det hjälpt om verserna hade korresponderat mer med varandra? Kanske skulle han ha vunnit på att klippa lite mer och ritat lite mindre? Det är så taktila skillnader som spelar roll när det gäller humor.

Kanske är det framför allt engagemanget som avgör? tänker jag när jag inser att min recension inte alls blir så underhållande som jag hade hoppats från början. Jag har läst för mycket Jan Stenmark för att riktigt entusiasmeras av den här boken. Det är tråkigt. När det hade kunnat vara så roligt.

Bild/text

Anna Hallberg