Absurd pionjär i toppform
Publicerad 2016-09-14
Carl-Michael Edenborg hyllar en klassiker
Litterära klassiker vinner oftast liv efter döden genom att envisas med att nå ständigt nya läsare. Men det finns undantag: de som lever för att de påverkar andra författare och på grund av författarens häpnadsväckande liv.
En sådan var fransmannen Pétrus Borel (1809–1859): en föregångare, en pionjär, en som satte märke på andra författare, till exempel Alfred de Nerval, Octave Mirbeau, André Breton, Alfred Jarry.
Borel var samtida med Hugo och Baudelaire och en inflytelserik medlem av tidens parisiska bohemkultur – under höjdpunkten av den franska senromantikens dekadens, livströtthet och extremism. Själv kallade han sig ”Lykantropen”: Varulven. Dock inte att förväxla med hans ökända samtida, nekrofilen Sergeant Bertrand, ”Varulven från Lyon”, som grävde upp lik för att älska med dem.
Nu publiceras Borels mest berömda bok, novellsamlingen Champavert (1833), i sin första svenska översättning, som eljest prydligt utförd av översättarpseudonymen Elias Wraak, på det lilla muskelpaketet till förlag Alastor Press. Men varför förlaget har valt att stryka undertiteln till boken är svårbegripligt. ”Contes immoraux” – omoraliska berättelser – är ju en fin varudeklaration.
I mina trevande försök att hitta klassifikationer under läsningen dyker en rad adjektiv upp i mitt huvud: gotik, dekadens, absurdism, melankoli, radikalism, frenesi, hysteri, nihilism, misantropi och sotsvart humor.
Novellerna är dialogburna. Ofta kretsar de kring kärleksbekymmer och utspelas på exotiska platser. Det centrala temat är självmordet. Det sägs att mycket av stoffet är självbiografiskt, i perioder var Lykantropen hemlös och utfattig. Men han dog inte för egen hand.
Kierkegaard sägs vara absurdismens fader, genom frågan ”Vad är det absurda?”. I likhet med Kierkegaard valde Lykantropen en ny författarpseudonym för nästan alla sina böcker. Dessutom lät han, som föregångare till Pessoa, dessa heteronymer bli karaktärer i berättelserna som de påstås ha skrivit.
I ”Champavert” råkar dessutom denna heteronymiska person avlida i en av sina egna noveller. Detta är ett absurdistiskt grepp som lämnar läsaren med hakan lika tappad som det snöpliga faktum att Moses död skildras i den femte Moseboken som han påstås ha skrivit själv.
Har du smak för varmblodig fransk 1800-talsdekadens, vill möta djupt excentriska karaktärer och vågar utsätta dig för tvära kast mellan våld och komik, rasande samhällskritik och utmanande filosofiska utläggningar – då kommer du att tycka om Pétrus Borels Champavert.
