Fransk champagne och personliga reportage

Olle Svenning läser en haltande samhällsskildring

Alice Petrén är en av Sveriges Radios många skarpa, ­utlandskorrespondenter, påläst, oftast på plats, snabb och välformulerad. Hon ­bevakade i något decennium Sydeuropa, ett av skälen till att jag lyssnade särskilt noga till henne.

Petrén sammanfattar i en nyutkommen bok sina år i Frankrike, hon ger en läs­anvisning: ”Det är ingen fackbok, utan personliga intryck och berättelser.” Hon vill ”bredda och fördjupa bilden” av Frankrike.

Jag sträckläser boken och fäster mig vid de effektiva reportagen om morden på Charlie Hebdo-medarbetare och avrättningarna vid Kosherbutiken i Vincennes.

Petrén tar med läsarna till en av Europas skamligaste platser: deportations­lägren i Sangatte, där flyktingar under vidriga former söker ta sig till Storbritannien, bort från EU:s Schengen-kontroller. Hon besöker elitskolornas elitskola, ENA, reflekterar över den franska merito­kratin och makthierarkin. Utmärkta ­reportage.

Jag läser om boken några gånger och blir stundtals förbryllad över Petréns ­sociala perspektiv och hennes politiska analyser. Hon nämner att det finns många olika sorters Frankrike, till exempel forskarnas, katolikernas och nationalisternas.

Petrén väljer däremot bort vänsterns Frank­rike, trots landets unika revolutionära traditioner. Folkfronten, en allians av arbetar­rörelse och liberala republikaner, med sin kultur, sina fester, sin musik, och framtidsoptimism förekommer besynnerligt nog inte alls i Petréns bok. För henne är La France profonde, det ­genuint folkliga Frankrike, inget annat än en pastoral tillbakablickande bonde­idyll.

Ointresset för vänstern och den fackliga rörelsen gör också skildringen av Frankrikes djupa ekonomiska problem onödigt ensidig. Det är företagandets villkor, aldrig löntagarnas allt sämre ­sociala villkor, som får mäta krisens djup och karaktär. Thomas Piketty, som med sina banbrytande studier skildrar kapitalismens destruktiva och samhällssöndrande krafter, nämns i ­boken, men endast för att ­berätta att han vägrade ta emot Hederslegionen.

Petrén vill hamra hem sin tes: Frank­rike är i allt väsentligt efter­blivet, inåtvänt och självbelåtet nationalistiskt. Hon suddar ut begreppet contre-societé, medborgarnas historiska motmakter till stat och ­kapital. Sedan länge finns betydelsefulla och starka folkrättsorganisationer som Cimade, Abbé ­Pierre-fonden för bostadslösa, föreningar som kämpar mot deportation av flyktingar och sociala rättig­heter för papperslösa. Detta starka civilsamhälle finns också i förorterna, hos Petrén skildrade som en enda väldig social öken, bebodd av allt fler potentiella ­jihadister. I de röda förorterna skapade kommunistpartiet direkt efter ­kriget ett tätt nät av folkrörelser. Nya ­aktivister har byggt nya ­organisationer.

Petrén berättar genomskådande och underhållande om ­sina ­möten med ­Marine Le Pen, och skildrar hennes distans till sin far. Han förblir antisemit medan Marine har fått absolution av ­Roger Cukierman, ordföranden för den judiska organisationen CRIF: ”Beträffande antisemitism är ­Marine Le Pen oklanderlig”, deklarerade Cukierman sensationellt och oroväckande i vintras.

Den alldeles avgörande skillnaden mellan Le Pen, far och dotter, är dock ­deras syn på kapitalismen – ett begrepp som aldrig diskuteras i Petréns bok. Jean-Marie Le Pen ­hyllade nyliberalismen, Thatcher och Reagan. Marine är anti­kapitalist, ­naturligtvis ­inte enligt socialistisk teori utan av ­respekt för fransk mellankrigstids- och Vichy­fascism. Nationella frontens kritik av den globala ekonomiska ­liberalismen är den helt avgörande ­anledningen till partiets starka framgångar de senaste åren.

Att republikens alltid vitala motmakt (contre-societé) är frånvarande i boken är kanske harmlöst; det blir ­värre när ­Petrén ska sätta etiketter på hela samhällsfenomen. Hon betraktar exempelvis fransmännen som ”konservativa revolutionärer”. Deras ­inskränkt motsträviga hållning drev dem att rösta nej till förslaget om ny EU-grundlag. ­Valet är väl analyserat i drivor av sociologiska studier. Franska arbetares och löntagares massiva nej berodde på att EU-grundlagen hotade med marknadifiering och privatisering av sjukvård, utbildning och andra ­delar av den offent­liga sektorn.

Majoriteten av fransmännen håller helt enkelt fast vid sin medborgarideologi, ”republikanismen”, vid sitt contre-­societé och välfärdssamhälle, som gärna får bli gemensam norm för Europa.

Den demokratiska folkomröstningen lämnade förstås EU-apparaten likgiltig.

Petrén resonerar klokt om religionen i Frankrike och kritiserar dagens sanslöst dogmatiska antireligiositet som är på väg att förvandla religionsfrihet till intolerans mot troende. I den processen drabbas främst muslimer. Antisemitismen, med sina rötter i fransk höger, är som ­Petrén skriver i skrämmande tillväxt, främst i en del förortsmiljöer.

Jag stör mig en aning på Petréns språk. ”Smockan hänger i luften” lite för många gånger. Hon skriver däremot väl och ­påläst om champagne, men glömmer att det också bubblar av politik ur drycken. En av de mäktigaste champagnetillverkarna var länge en av Jean-Marie Le Pens främsta bidragsgivare.

helskärm