Berättelser som sprudlar av fantasi
Malin Krutmeijer har roligt med Ia Genbergs novellsamling
Publicerad 2018-04-11
Ordet revolution återkommer några gånger i Ia Genbergs novellsamling Klen tröst. Det trillar in i förbifarten, kanske lite humoristiskt – ”inte det ordet” säger en forskares handledare och håller upp handen som ett stopptecken – men då och då är det ändå som att texten lika plötsligt som ofrånkomligt leder dit.
Det är förstås ingen slump, för det gror en systemkritik i den här boken. Den skrivs aldrig på näsan, talar aldrig högstämt med magstöd utan gestaltas i en alldeles strålande, språkligt smått underbar litteratur med sinne för absurditeterna i den mänskliga tillvaron.
Boken inleds med en lång dialog mellan frilansjournalisten ”Ia Genberg” och Greger Johnson som fick upp sin enda riktiga saltomortal i livet som barnskådespelare i en Astrid Lindgren-filmatisering. Det visar sig stört omöjligt att få honom att säga sådant som passar i den serie mysiga intervjuer som journalisten erbjudits 30 000 kronor, inklusive sociala avgifter, för.
I stället får hon sig till livs en marxistiskt färgad analys av Gregers verksamhet där han köper och säljer dödsbon: han ser det inte som ett jobb utan som att befinna sig i ”samhällets vändkors” där ting omvandlas till pengar.
Han blir också den första, men inte den sista, i boken som beskriver sina känslor inför rikedomens manifestationer i till exempel en BMW av lyxmodell eller i en riktigt välbärgad människas väsen. Genberg skriver pricksäkert fram hur det krävs något slags omkastning för att vissa ens ska få en chans att dra in doften, och hur detta utlöser en särskild form av begär.
Greger bjuder alltså inte på något som kan omsättas i mys för några tänkta läsare av en intervju, och mys är för övrigt ytterligare ett ord som återkommer i novellerna. Mys, ”stämningsstabiliserande mediciner”, orättvisa, upprättelse och sanning – sådant handlar de om, genom några människor som sprattlar i sammanhängande system av kollektiv mening, ekonomi och ideologi.
Om det låter knepigt, så är det i själva verket mycket underhållande läsning. Texten sprudlar av fantasi och en vilja att kommunicera. Författaren har tilltal och anspråk, är både engagerad och har kul. Av de fem novellerna är kanske Förlorarens klaustrofobi den mest komplexa. Den kretsar kring ett socialpsykologiskt forskningsexperiment, och når en isande, mänsklig botten av innebörden i att ha och inte ha.
Roligast har jag nog tillsammans med Lars i titelnovellen Klen tröst, som roar sig själv med lika storsäljar-trovärdiga som obetalbara deckarsynopsis.
Jag gillar helt enkelt verkligen den här rika och klyftiga novellsamlingen. Den är det bästa jag har läst på ett bra tag.
