Kannibalroman med för lite kött på benen
Agustina Bazterricas ”Utsökt kadaver” visar avhumaniseringens konsekvenser
Publicerad 2022-03-14
”Det finns ord som är lämpliga, hygieniska. Lagliga”, resonerar Tejo. Som slaktkropp, bedömare, produktionslinje, speciellt kött.
Ord menade att släta över det faktum att alla slutat äta djur, efter att regeringen hävdat att de drabbats av ett virus.
Ord som ska normalisera det faktum att människorna istället börjat käka människor.
Tyvärr landar de korrekta orden aldrig som de ska hos Tejo, huvudpersonen i den argentinska författaren Agustina Bazterricas roman Utsökt kadaver.
Tejo arbetar på en kylanläggning där människorna föds upp, slaktas och förvaras. Fast människor kallas de ju inte. De är boskap med bortopererade stämband, inburade kadaver som förpackas och säljs som övre och undre extremiteter. Innan människoköttet blev en industri var det bolivianerna, de marginaliserade och de fattiga som mördades och åts upp. Snart nog började medelklassen normalisera sin nya kostcirkel. Tejos syster börjar till exempel tillaga köttet enligt de senaste trenderna utan att oroa sig för vad som ligger på tallriken. Den enda gången hon brusar upp är när barnen skojar om hur morbror Tejo skulle smaka.
”Jag är trött på den leken. Man äter inte människor. Eller är ni vildar?” ryter systern ifrån, medan hon serverar en tallrik med ”särskilda njurar” till ungarna.
Tejo själv drivs av någon form av svagt dåligt samvete. Eller åtminstone känns det inledningsvis så, eftersom han avstått kött sedan hans egen son dog.
I bokens första del känns köttfabriksarbetarens skuldkänslor inför kannibalismen överflödiga. Ett renare snitt hade varit en skildring av den kliniska processen av att döda och bli dödad, att rakas och torteras och läggas på rullband, utan Tejos egna funderingar.
Men under läsningens gång blir jag motbevisad, och inser att ambivalensen fyller en funktion. Den börjar uppdagas när Tejo får en egen människohona i present. Hon, den råa köttbiten som sitter fastbunden i hans lada, bryter av den stiltje och det äckel han känner inför sig själv och världen. ”Han skulle kunna föda upp henne, inseminera henne, börja med ett litet parti kreatur, frigöra sig från kylanläggningen. Han skulle kunna fly, lämna allt, överge fadern, frun, det döda barnet och barnsängen som väntar på att förstöras.”
Under romanens gång pendlar jag mellan att läsa den som ett lite övertydligt manifest för veganism, och att förstå den som en djupare berättelse.
Agustina Bazterrica visar vad avhumaniseringen av vissa människor gör med dem som fortfarande tillskrivs ett människovärde. Vad händer med ett samhälle som börjar omförhandla vissa invånares mänsklighet? Vissa kommer glatt att börja anamma sin nya livsstil utan större problem. Andra kommer acceptera övergången, men ha svårare för att orientera sig i sin nya verklighet. Ytterligare några, förslagsvis majoriteten, kommer gå förlorande ur ekvationen. När det politiska styret väl börjar behandla vissa personer som siffror, eller möjligtvis som funktioner för att mätta medelklassen, kommer ingen att lämnas opåverkad. För på en sådan plats blir alla med tillräckliga privilegier slutligen kannibaler.
Det är en snygg och enkel köttmåltid som Agustina Bazterrica serverar oss. När det utsökta kadavret dukats av återstår fortfarande hungern efter en annan del av berättelsen, som aldrig presenteras: Vad tänker de som ligger på tallriken?
