Poesin går rakt in i det köttsligt däggdjuriska
Agnes Gerners ”Tulpaner” dimmar artgränser och finner tröst
Publicerad 2024-04-01
Vad är det jag tycker så mycket om i Agnes Gerners poesi?
Kanske är det främst hennes ömsinta relation till djuren: grisarna, skatorna, hästarna, djuret ”jag” och djuret människan. Språket tar om hand det gemensamma hos oss däggdjur. Vi växer i magar, vi nosar på våra nyfödda, vi diar och dias, vi lever och leker i utsatthet och saknar dem som dör. I filmen ”A heart of a dog” (2015) drömmer Laurie Anderson att hon föder fram sin hund, Lolabelle. Alla mina drömmar om närhet och förlust utspelar sig i relation till min hund, Zorro.
I Gerners debutbok ”Skall” (2014) var transformationer mellan arter ständigt pågående. I ”Sus” (2017) fick grisarna vara grisar med öronen som vimplar i vinden, innan de med gängse barbarisk mekanik förvandlades till slaktdjur på betonggolvet. Det var en djurrättslig stridsskrift, fast med ett tak högt som kosmos.
Den nya boken ”Tulpaner” kretsar kring reproduktion: längtan, födande, livet i bebisbubblan. Det är erfarenheter som tenderar skuffa den mest logiska individ ur spår. In i det köttsliga, materiella, relationella och däggdjuriska.
Andra poeter har varit där, som Aase Berg i den legendariska ”Forsla fett” (2002) där moderskroppen med äckel och begär byggde en ”hare” som till sist gled ut i sina fosterhinnor. Eller Helena Granström som i ”Skördebrev” (2011) och ”Hysteros” (2013) på än mer våldsamma sätt kämpat med graviditetens invasion och kroppens okontrollerbara former.
I ”Tulpaner” är reproduktionen ingen dans på rosor – men problemet sitter inte i däggdjurskroppen, snarare i människoblivandet. Som en ljuvlig, inpetad strof säger:
”En gång hade jag
en liten svans
som piskade inuti min mor”
Den första sviten handlar mycket om mor – en mor som missar sin dotters moderskap. Det finns en grav som liknar ett öppet hål i en tand. Aj. Det finns också en hunger efter mer mor – och en förhoppning om att i gengäld få fylla ett spädbarns ännu större hunger med ”mina gråtfyllda spenar”. Ofta är det ordvalen som dimmar artgränserna. Solidariteten med kon, vars kalv tas ifrån henne, blir en skälvande undertext.
Den andra sviten rör sig i ett starkt bildflöde genom barnlängtans vardag av lättjefullt hopp (i korallfärgade underkläder), oro över ”undergången” (läs klimatet) och anfall mot den egna kroppen som, trots perfekta förutsättningar, förblir lika tom som duvboet från i vintras: ”Det har stormat här uppe, i mig /har allt lossnat /men varje pinne ligger/ där hon la den”.
I tredje sviten spänner Gerner sin lyriska sträng. De första sidornas koncentrerade rader får kraften av en svankande värk, en katapult från fostrets korkskruvsrörelser till hemkomsten till lägenheten.
Men trösten då? Fortsättningen blir ett slags dagboksfragment i gråtens tecken. Barnet sväller, stroferna sväller, vintern sväller och en oförklarlig sorg med den. Det finns en hjärtskärande ärlighet i att frågan om hunger och kärlek måste ställas också nu, när barnet finns. Är kärlek att överleva vaknätterna? Att stå rak bland fåglars ”generiska kvitter” vid sandlådan och åter försöka bli människa?
Tulpanerna ger hopp. I den lilla poesipamfletten ”Blad och öron”, om terrorattentatet i Bryssel som Gerner gav ut 2021 rubbades de unga soldaterna ”inte ens av tulpaner”. Här står diktjaget inför valet att lägga sig ner och dö eller begå en positiv handling: ”Jag måste plantera tulpaner”. Ja, här krävs bestämt en akt som syr ihop natur och kultur på nytt. Och i sprakande färger.
