En tonårsflickas domedag(s)bok
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-07-09
Petter Linddgren läser ”Annas dagbok – den oavkortade versionen” av Börje Lindström
Masspanik och igenkorkade vägar i all ära, men först när självaste internet packar ihop blir katastrofen gripbar.
Börje Lindström vet att förvalta sitt pund. I tonårsromanen Annas Dagbok ger det digitala utslocknandet samma effekt som när Flaubert i en berömd passage låter en dödligt sårad och skenande häst kröna skildringen av en gruvolycka. Inget nät, herregud så läskigt!
Också inledningen är suggestiv, med en albatross som navigerat fel och störtat i en skogsdunge vid en högstadieskola. En dödsängel visar det sig, eftersom den bär på ett elakt virus som slumrat i Arktis isar i miljontals år, men som nu åter vaknat till liv, i nådens och växthuseffektens år 2012. En av eleverna dör knall och fall, och trots statsministerns lugnande ord i tv står det inte på förrän i stort sett hela Mellansverige försöker ta sig norr om Dalälven, där det enligt ryktet ska vara virusfritt.
Den oavkortade originalutgåvan är undertiteln, och formen den fiktiva dagbokens. Texten vi ställs inför uppges i ”förläggarens” förord vara funnen i en godsvagn på rangerbangården i Hallsberg. ”Flickan har inte gått att identifiera. Vi vet bara en sak om hennes identitet. Hennes förnamn. Det står på dagbokens framsida.” Greppet är ekonomiskt, effektivt, Lindström får med mycket på blott 127 sidor, men skäms av en del bjäfs, som inflikade klipp ur ”kvällspressen”, med rubriker som ”Domedagsvirus dödade alla”. Sådant kan funka för de lite yngre, men här blir det närmast en underskattning av den tilltänkta läsekretsens inbillningskraft.
Flickan Annas andranamn är Eva, får vi veta, ett namn hon avskyr men som får ny lyster i och med kärleken till Adam i parallellklassen. Tanken på en återförening blir det som får henne att hålla ut när familjen splittras och världen som hon känner den går under. ”Att vi kanske var de sista på jorden, han och jag... Det var kanske meningen att mänskligheten skulle sluta så här. Som den börjat.”
Ja, visst går det åt pipsvängen inte bara med svenskarna, utan med hela världen, och felet är enbart vårt eget. Vi skulle ju aldrig ha börjat med fossilbränslen, eller med flamskyddsmedel eller freon. Ett på det hela taget uppfriskande motiv som inte exploaterats särskilt mycket i den norröna litteraturen sedan Knut Faldbakken gav ut Oår på sena 70-talet, eller Staffan Westerlund Svärtornas år.
Börje Lindström gör det med den äran, om än i det mindre formatet.
