Köttets språk
Uppdaterad 2012-02-11 | Publicerad 2012-02-10
Jenny Tunedal jublar över nyöversättningen av James Joyces mästerverk
Om någon frågar mig varför man ska läsa Erik Anderssons nya översättning av James Joyces gamla roman Ulysses från 1921 svarar jag: för att den lyckas vara så mycket kropp. Bultande, pulserande, sjungande, skrapande, tuggande, springande – andas, andas – flämtande, njutande kropp. Orden har blivit kött, ett köttigare kött än förr. Hör:
”Bloom öglade, uppöglade, knöt, uppknöt. Bloom. Flöde av varm sötsaft slick sekret flödade fram i musiken, i åtrå, mörkt där slickas flödet in. Kladda klämma kleta klaska. Stöt. Täcka den täcka betäcka. Stöt. Glädjen känslan värmen. Stöt. Portar till sluss dusch fors. Svämma, forsa, flöda, glädjefors, pirrdunk. Nu! Kärlekens språk.”
Kärlekens, eller snarare sexets, mycket fysiska språk dunkar varmt genom sidorna. Andersson ger allt för den lustfyllde smutsige Joyce, på ett sätt som Thomas Warburton i sin fortfarande imponerande översättning av samma bok – först utgiven 1946 och senast reviderad 1993 – inte är i närheten av. Joyce prosa är extremt hungrig efter ljud, klang, rytm och nu är det som om den äntligen mättas också på svenska. Det är något att jubla över. Aldrig tidigare har jag fått känna mig så nära den här texten, så med på noterna.
Med det sagt vore det onekligen roligt om samma sorts larmande diskussioner som utbröt kring Erik Anderssons Tolkienöversättning kunde orsakas av exempelvis saknaden efter Warburtons ”asktelning”. Eller bryta ut på grund av att det gåtfulla ”U.P: up” nu har fått bli ”Ner a: nera” (en avancerad ordvits som för mig blir begriplig först när jag läser Anderssons finfina skrift om sitt översättningsarbete – lösningen ligger i att tänka på själva brevformen: att ”skicka” ”ner a”). Och att Phoenix park blivit Phoenixparken är svårt för mig att svälja. Men jag tuggar i mig det.
Det finns nämligen så många lysande lösningar och briljanta berikanden, ett sådant överflöd av omsorg och förnuft och känsla i det här översättningsarbetet. Bara listan i slutet där alla insprängda meningar och citat på andra språk än engelska finns översatta är värd ett särskilt tack. Tack!
Om någon frågar mig vem som överhuvudtaget ska lägga tid på att läsa James Joyce gamla modernistiska bok svarar jag: ingen särskild. Eller: den som har en kropp. Den som i sin själ håller en kropp fången och tvärtom. Den som med sin kropp förnimmer värld och den vars kropp berörs, bestäms, bevaras, disciplineras och förändras av världen – de spridda skurarna av solsken, regn, reklambilder, repression och regler. Världen som i språket som är allt vi har att hoppas på och komma med.
(Vissa kroppar bör dock undantas av olika skäl, exempelvis min k. hund, om hon kunde läsa, exempelvis stjärnorna.)
Ulysses är ett mästerverk – med allt vad det innebär av himlastormande pretentioner, språkfyrverkerier, stilistiskt tivoli, allusioner till andra mästerverk, originalitet, tradition, volym, tids- och lokalfärg, tidlöshet, påbud och kanon – om den bräckliga, behövande, oavbrutet döende kroppen. Likt nästan ingen annan har Joyce gjort köttet till ord.
(Böcker föds förstås inte till mästerverk, de blir det. James Joyce visste vilken sorts böcker som blir det och något om hur. Han bestämde sig för att verkligen försöka och kom att lyckas bättre än de allra flesta, även om det verkade motigt först.)
Som bekant utspelar sig boken i en stad som heter Dublin under en dag som är den sextonde juni 1904. Nån äter njure till frukost och nån annan ligger kvar i sängen. Fast tillkrånglat, supermodernistiskt, medvetandeströmmande och beforskat och pannan i djupa veck och nån bara pratar om Shakespeare. Men det här verket är också andra saker. Exempelvis roligt och rörande. Vardagligt och svindlande. Vackert och omtumlande. Supersmart och småfånigt. Viktigpettrigt, men också viktigt.
Det handlar om att vakna och sova, äta och skita, se och synas. Om att tvätta sig eller, som i den sorgsne slyngeln Stephen Dedalus fall, låta bli. Om att födas ur kvinnokropp i stor smärta och om att dö plötsligt mitt i steget. Om hur hemskt det är att ha föräldrar och hur sorgligt det är när de är borta. Om barn som växer upp och inte. Shopping i olika former – att konsumera en njure, en macka, en tvål, en massage, en blottad kvinnokropp, en mans blick, en två tre fyra massa öl, en prostituerad. Reklam och söta drömmar. Att få tag på stålar genom hårt och tråkigt arbete eller vinna på hästar.
Det handlar om vardagsrasismen när den bitit sig riktigt hårt fast och är så normaliserad som den bara kan vara innan förintandet börjar eller när det verkar börja försvinna ur minnet. Om att det finns flera olika ordningar av makt och maktlöshet och hur de korsar varandra. Om hur pressade, fattiga nationer odlar sin nationalism. Om vikten av väl utbyggd kollektivtrafik. Om sexet och staden och lögnerna och förlåtelsen.
Det här är en gigantisk och stundom utmattande bok. Fröjden för ögat och örat, intensiteten och självmedvetenheten kan i längden trötta ut.
I tröttheten tar kroppen vid. Man bara måste titta upp, ta paus, försöka att inte drunkna. Sträcka på sig, äta något, sova lite, känna efter, säga något ståtligt eller plumpt rakt ut i rummet, gå på promenad. Det vill säga tänka. Låta formuleringarna och formerna rassla omkring i huvudet, människorna myllra runt som skuggor omkring. Leopold Bloom, Stephen Dedalus, Gerty MacDowell och Molly Bloom och de andra. De är inga påträngande gestalter, inga helgjutna fullblodsromankaraktärer, utan alldeles genomsläppliga språkkroppar. Vilket gör dem användbara, tidlösa, tillgängliga. De står öppna för vår tid, det går att se dem omkring oss. Som speglar, i vilka också våra egna blickar syns.
Leo jobbar fortfarande som mediasäljare, kanske telemarketing, och tvingas troligen utstå en annan typ av hatprat än den antisemitism som Joyce nästan vältrar sig i. Hans fru, den liderliga, yppiga, spanskbördiga sångerskan Molly deltar kanske i Let’s dance och skapar tuttchocksrubriker. (Fast förhoppningsvis ligger hon kvar i sängen.)
Stephen kunde stå på Rönnells antikvariat i Stockholm och diskutera sina fadersmotiv, skicka manus till förlagen då och då, men ingen skulle våga satsa. Gerty speglar sig säkert i modebloggar, gärna Elsa Billgrens, och drömmer om att behaga en man i designerjeans och stor bostadsrätt.
Det finns fortfarande stater som sugs ut av andra stater, svåra kopplingar mellan nationers frihetssträvan och nationalism, förtryck av religiösa och etniska minoriteter, prostitution, alkoholmissbruk, kvinnor som dör i barnsäng, djur som lider i köttindustrin, förtryck av den kvinnliga så väl som manliga sexualiteten. Det är ännu alltför långt kvar till det samhälle av tolerans, jämlikhet och medborgarlön som herr Bloom mot slutet av romanen drömmer om.
Jag skulle kunna tänka hur länge som helst på Ulysses. Och jag ville skriva om dess formarbete, dess sätt att få prosan att verka så som poesi gör, om upprepningar och förskjutningar, nuets uppbyggnad och utsträckthet i tid och rum, om alla de små glittrande detaljerna. Jämföra tusen meningar och ord i de tre olika versionerna, säga något om det för mig lite melankoliska i att Mollys monolog har blivit mer talspråklig i Anderssons händer.
Men det finns något jag vill ännu mer: att vi mitt i våra mer eller mindre politiskt deprimerade tillstånd, mitt i maten, mitt i mellon, mitt i Knausgård och Ohlsson och högervinden, utförsäljningen av allt som var vårt och nedmonteringen av det offentliga samtalet ska storstrejka lite från exempelvis massmedia och självutlämningar och läsa den här romanen i stället. Prata med
varandra om den, dess drömmar och kroppar och vad de kan göra med våra, dess sätt att vara språklig kropp i den här världen. För den är värd det. Vi också.
Säg bara ja. Säg: ”ja sa jag ja det vill jag Ja”.
