Socialdemokratins egen Mr Chance
Publicerad 2013-10-31
S-ledaren ringas in som högersosse i ny bok
När Stefan Löfven panikvaldes 2012 var det förstås ett plus för partiledningen att, efter Håkan Juholt, kunna presentera en ordförande som så lågmält matchar Fredrik Reinfeldts brist på personlighet. Men vem är han bakom bilden av norrländsk trygg arbetarklassman som tycks född tusen mil från närmsta politiska broilerfabrik?
Lena Hennel och Lova Olsson, journalister på Svenska Dagbladet, har gjort hundratals intervjuer med familj, barndomskompisar, kollegor, vänner och motståndare för att svara på den frågan och samtidigt ge oss inblickar i samtidspolitiken. Men antingen är Stefan Löfven Sveriges tråkigaste människa eller också saknar han förmåga eller vilja att tala om sig själv.
70-talens ungdomskultur och arbetarklassmiljöer känns som utfyllnad där Löfvens citat inte tillför något alls. Vi får exempelvis veta att Stefan brukade bada i Ångermanälven, vilket leder till kommentaren att han inte har något emot vatten.
Men det borde inte saknas djup och mörker i Löfvens liv då han som liten lämnades bort av sin ensamstående mamma. I stället för att växa upp som stockholmsgrabb hamnade han hos en socialdemokratisk arbetarklassfamilj i Sollefteå. Detta föranleder en mening om grubblerier i tonåren.
Den intressanta informationen att Löfven faktiskt började på socialhögskolan men inte pallade de tragedier han skulle tvingas hantera och i stället blev metallarbetare, sammanfattas med: ”Jag svetsade ihop grejerna och de blev godkända, jajamen.”
Författarna beskriver Löfvéns nätverk och väg till toppen och ringar självklart in honom som högersosse. Så när Löfvén i biografin även tompratar politik och framstår som en socialdemokratins Mr Chance så säger han faktiskt samtidigt något intressant om vår samtid.
”Vi ska aldrig söka de gamla lösningarna, utan framtidslösningar, som bär framåt, helt enkelt. Det handlar både om att förstå nutid och framtid, som villkoren i en global ekonomi, förstå människor och människors drivkrafter. Vi ska inte återställa.”
Det betyder förmodligen att privatiseringarna, avregleringarna och kapitalets vinster i den utarmade välfärdssektorn ska bestå, men det är samtidigt så skrattretande oklart varför.
Löfven tycks ständigt komma från ingenstans. Undan för undan stiger han i de fackliga politiska hierarkierna utan spår av machiavelliskt maktspelande. Förre metallbossen Göran Johnsson gör honom till sin efterträdare och jobbar in honom i verkställande utskottet. Mona Sahlin knyter Löfven till sitt ”kabinett” av högersossar med bland andra Sven Erik Östberg, Tomas Östros, numera vd för Bankföreningen, och Stefan Stern som fortfarande jobbar för vinst i välfärden fast i dag betald direkt av kapitalet.
Så frågan är därför om det var av taktiska skäl eller personlig välvilja som Löfven inte deltog i jakten på Håkan Juholt. Löfven stöder Juholt lojalt ända in i kaklet och blir därmed självskriven om än motvillig efterträdare på partiledarposten – en Brutus blir sällan själv kejsare.
Trots sin folkliga utstrålning delar Löfven högersossarnas stora dilemma. I biografin får Per Schlingmann kommentera ordet affärsplan. Han ger naturligtvis beröm men ringar samtidigt in den socialdemokratiska partiledningens problematiska förhållande till det gängse politiska språkbruket: hur de än gör så representerar Löfven och partiet, enligt dagens retoriklexikon, det förgångna.
Schlingmann har legitimiteten att agera domare då det var högern som uppfann de lika lyckade som falska motsatsparen: gårdagens lösningar/förnyelse, arbete/bidrag, skatter/välfärd, modernisering/nostalgi. I grenen borgerlig retorik är socialdemokraterna per definition i underläge.
Det är tydligt att partiet och Löfven inte tänker vinna valet 2014 på politik. De satsar i stället på att vinna på väljarnas förtroende. Juholt sa inte ”förnya” och ”modernisera”, han sa ”barnfattigdom” och ”jämlikhet”. Innan han drabbades av drevet låg socialdemokraterna på 35 procent i opinionsmätningarna.
Det är riskabelt att växla in retorik mot väljarröster när språket som socialdemokraterna använder och därmed världsbilden de kommunicerar är borgerlig. Så varför inte i stället satsa på att göra politisk skillnad?
