Så hade Hillary Clinton klarat sig utan Bill

Curtis Sittenfelds fantasibiografi fungerar tyvärr inte riktigt hela vägen

helskärm

Den allra slappaste litteraturkritiken går ut på att författaren borde ha skrivit en annan bok: det blir varken konstruktivt eller intressant. Boken är tryckt och klar, och så är det med det.

Så låt oss försöka ta oss an Curtis Sittenfelds Rodham för vad den är: ett tankeexperiment som går ut på att Hillary Rodham Clinton aldrig gifte sig med charmören från Arkansas och därmed vinner presidentposten (nej, det är ingen spoiler, det är bokens själva selling point.

Curtis Sittenfeld har absolut gehör för sina huvudpersoner. Det visade hon redan i debuten I en klass för sig, om en ung flicka som kommer in på, men ändå inte kommer in i ett prestigefullt internats slutna värld. Jag som själv gick på Grennaskolan riksinternat – utan vare sig fickpengar eller social förmåga – grät mig igenom boken. För första gången förstod jag mig själv.

Även Presidentens hustru, en fiktionaliserad skildring av George W. Bushs fru Laura var skriven med en fingertoppskänsla som gjorde att romanen lade sig som ett raster över verkligheten. Skriver man tillräckligt bra om något är det lätt att det misstas för sanning. Vi söker berättelser snarare än verklighet, för verkligheten har aldrig varit begriplig.

Även i Rodham briljerar Sittenfeld, i alla fall till en början. Boken är tredelad: i den första träffar Hillary Bill, blir himlastormande kär, inser att han är ett kräk och gör slut. Det är fantastiskt fint skildrat.

I de bästa romanerna skapas ett slags spänningsfält, en verklighet man kan gå in i och ut ur och bevara inom sig för evigt. Jag trodde inte att jag ömt skulle bära med mig sexscener med en man som är mest känd för att ha pullat sin praktikant med en cigarr. Men sådan är nu litteraturens kraft.

I den andra delen lever Hillary ensam och barnlös, kämpar sig upp till senator och har en otroligt fint gestaltad, minst sagt okonventionell affär med en gift kollega. Det är nästan, men tyvärr bara nästan, så att jag glömmer att verklighetens Hillary är gift med Bill Clinton.

I den tredje delen ska Hillary Rodham bli president. Jag tänker inte förstöra berättelsen för någon, men den är helt enkelt inte bra. Bokens grundpremiss är nämligen ohållbar: en ogift, barnlös kvinna hade aldrig ens (i alla fall inte före Trump) blivit tagen på allvar som amerikansk presidentkandidat.

Varför, åh varför har Curtis Sittenfeld skrivit in sig i detta hörn? Jag lider med henne som författare: längtan efter ett
alternativt, bättre universum är allmänmänskligt. I dessa tider särskilt så. Vad annorlunda allt blivit om Hillary hade varit president när George Floyd kvävdes till döds, ropande efter sin mamma. Kanske.

Just eftersom så mycket står på spel i verkligheten nu blir Rodham aldrig vare sig riktigt kul eller intressant. När Sittenfeld drar i reglagen, arrangerar om spelplanen och leker med pjäserna känns det mest billigt. Trump är med på ett särdeles löjligt hörn. Bill Clinton är förstås närvarande. Men magin är bruten.

Det blir en långsam, träig resa mot toppen, och man klafsar runt i så mycket frasliberala förnumstigheter att man nästan hoppas att kvinnan ska förlora. Någonstans på vägen har Sittenfeld tappat bort Hillarys röst.

De hela är säkert lite småkul för inbitna Hillaryfans – men det är inte längre en roman, utan det slags politiska biografi en vinnare skriver i efterhand. Sådant är trist nog i verkligheten. Sittenfeld vill så förtvivlat gärna att den ensamma, starka, föredömliga Hillary Rodham hade kunnat vinna presidentposten, bara hon inte gift sig med Bill Clinton.

Men felet på Hillary var aldrig Bill; felet på Hillary var Hillary. Eller USA, om man så vill. Det är inte ett land som värderar en intelligent, ambitiös kvinna som faktiskt vill upp.

USA är i jösse namn landet som skapade den moderna pornografin – och den moderna romantiska filmen, till råga på allt. I Förenta staterna har det aldrig funnits någon plats för riktiga kvinnor. Misogynin trumfar till och med den annars allt genomsyrande rasismen.

Och Hillary utan Bill gör henne mindre mänsklig snarare än mer. En kvinna som stannar med en notoriskt otrogen make är bättre fiktion än en kvinna som gör det rimliga och lämnar, vilket ger en märklig slagsida åt boken.

Den första delen är en fullkomligt fantastisk kärlekshistoria som får ett abrupt och ganska snopet slut.

Efter det släpar sig boken fram som en skadeskjuten and, den kvackar och flaxar - men lyfter inte, och mot slutet är ankan stendöd.

Jag beklagar, men Curtis Sittenfeld borde faktiskt ha skrivit en annan bok – en roman, till att börja med, för den här obekväma hybriden till fantasibiografi är ett slöseri med hennes begåvning.

<div data-tipser-pid="5ef3249eba66410001b8aed9" data-tipser-view="compact"></div>