En lönndörr till det större

helskärm

Så möter vi Gunnar Harding igen, på andra sidan om de tre väldiga volymerna om den engelska romantiska poesin. Visst har han alltid varit romantiker lika mycket som modernist, men jag tror nog att han tagit djupa intryck av arbetet med Wordsworth, Coleridge, Shelley, Keats och Byron. Ett varmt romantiskt ljus strålar genom varje dikt i den nya samlingen Det brinnande barnet. Skuld och köld finns där också förstås, brand och död, men de har en värdig motpart. Det finns alltid en soluppgång bortom den svarta natten. Hitom det mörka berget finns en sommaräng.

Det är ögonblicket som gäller, hur det speglar sig i och speglar helheten. Kanske kan man karakterisera den nya samlingen som tillfällighetsvers - på mycket hög nivå förstås, något annat vore otänkbart hos en av våra mest drivna poeter - men den sortens tillfällighetsvers där tillfället öppnar en lönndörr in till de stora sammanhangen.

"Det finns ett medvetande större än människan", skriver Gunnar Harding i samlingens första dikt. Allting hör ihop i detta medvetande, berget och småstenarna, nuet och det förflutna. "Hur många tempus kan vi leva i samtidigt? - Oändligt många." Allt är tecken, allt talar till vartannat. Det finns gåtor att tyda, sammanhang att frilägga, och det är en av poesins uppgifter att göra det jobbet så vackert som möjligt. En människa kan tänka fjärils-tankar, en häst kan grubbla över Evigheten.

Och förbindelselänken mellan allt är språket: "Ordet fågel blev en bild, bilden fågel ett ord." Språket är värt vår tillit liksom naturen. Träden och orden är våra syskon.

"Liksom våra systrar björkarna / känner vi ibland det milda vinddraget / från jordens svindlande färd genom / rymden."

Harding luftar på något ställe viljan att med åren skriva allt sämre dikter. Lögn förstås, han lyckas inte. Men det är samma impuls som drev Ekelöf att skriva "strountes", en oväntad avvikelse, ett hörn att slinka runt åt fel håll och ändå förbli densamme. För Hardings del kan detta att "skriva dåligt" kanske innebära att gripa tillbaka på äldre och till synes utnött bildspråk och tankegods hos romantikerna. Den första avdelningen från sommarstället i Tibble är till exempel till stora delar en lite för rosenkindad idyll. Men det finns förstås en lucka i rosentapeten ut mot universum och historien. Här råder "en fridfull oro, en klarsynt slummer".

Tyngst i känsla och poetiskt uttryck är en svit årtalsdikter ur den egna biografin. Skuld och mardrömmar utspelar sig i "en psyki-atrisk villa" - Hardings far var psykoanalytiker - där barn iakttogs och analyserades på tidens sätt och där fruktknivarna flög genom luften och träffade en och annan barnapanna. Här sätts den ganska ljusa världsbilden på prov, men den står rycken. Speglingarna mellan stort och litet fungerar också här. Det blev trots allt en barndom "i B-dur med starka mollinslag".

Det brinnande barnet är kanske inte Gunnar Hardings starkaste diktsamling någonsin. Men hans elegiska tonfall - som ibland bubblar av ett återhållet skratt - känns igen. Och versen är lätt och omärklig, ett osvikligt tecken på god stil.

Lyrik

Magnus Ringgren